Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Ebba Busch var den som fattade först – det fanns något i kärnkraften. Högerväljarna gillade den. De trodde att om vänsterpolitiker bara slutade motarbeta energislaget skulle nya reaktorer snart ploppa upp som svampar ur jorden och leverera billig el.
Så KD-ledaren började prata. Om hur fantastisk kärnkraften var och hur S och MP förstört allt. Det var valrörelse 2018 – och det funkade. Reaktorsnacket blev en vinnare, noterade Moderaterna i sin eftervalsanalys. Kristdemokraterna som varit utdömda klarade sig. Och Ulf Kristersson, som inte ville tappa väljare på frågan, tog efter.
Våren 2019 var det dags igen. Det mullrade i delar av den borgerliga valmanskåren efter januariavtalet. Var det inte dags att börja prata med Jimmie Åkesson? Ebba Busch gick först. Hon höjde tonläget i kulturkriget, och gläntade på dörren till Sverigedemokraterna.
Och vilken effekt det blev! KD rusade i mätningarna. M sjönk som en sten. I valet året innan hade Kristdemokraterna fått 6 procent, Moderaterna 20. I SCB:s stora undersökning i maj nådde KD hela 13 procent, Moderaterna bara 16. Var Busch rent av på väg att bli borgerlighetens nya ledare?
Man kan sannerligen störas av populismen, på gapet mellan retorik och verklighet. Några reaktorer har det exempelvis inte blivit.
Men det går inte att förneka att Ebba Busch har mycket finkalibrerade känselspröt när det gäller att uppfatta rörelser och skiften, inte minst bland borgerliga väljare. Därför var det så intressant när hon förra sommaren började bråka med Tidökollegorna. De tog inte vården på allvar. M, L och SD hade stoppat det förstatligande som hon ville se, klargjorde hon.
Varför ska moderater stödrösta på L eller KD om det är kört för Tidögänget? Det ökar bara risken att M blir mindre än SD.
För Ulf Kristersson projekt har haft en enkel idé som grund: Det gäller att hålla ihop. Laget före jaget. Magdalena Andersson däremot, hon har inget regeringsunderlag. På hennes sida råder kaos, är budskapet. Genom denna kontrast vann man förra gången, och så ska man vinna igen, det verkar Moderaterna övertygade om.
För småpartierna har laglogiken inneburit en trygghet. KD och L har kunnat räkna med stödröster. De behövs ju för att laget ska dra det längsta strået. Som vi sett i veckan har Liberalerna gjort detta till sin överideologi.
Men hela tanken med att hålla ihop har byggt på att det är ett jämnt lopp. Om det inte är det blir läget är annat, inte minst för de små. För dem blir det livsfarligt. Varför ska moderater stödrösta på L eller KD om det är kört för Tidögänget? Det ökar bara risken att M blir mindre än SD.
Och det är ju inte jämnt inte mätningarna. Det har inte varit det på hela mandatperioden.
Om de moderata stödrösterna uteblir, då gäller det att stå på egna ben. Visa varför just det egna partiet behövs. Det blir nödvändigt att sticka ut, visa på skillnader gentemot de andra i gänget. ”En för alla, alla för en” förvandlas till ”rädda sig den som kan”.
Det begrep Ebba Busch, och började bråka.
Hon fortsatte under hösten: solospelade om energin, och gjorde en intervju i Svenska Dagbladet där hon förklarade att hon ”inte vill bli tagen för given” och vill ha alternativ. Magdalena Andersson var någon som det gick att ta i hand, konstaterade hon.
Var det kanske bara för att hon hoppades stärka sin förhandlingsposition gentemot Kristersson ifall Tidöpartierna vann på nytt?
Moderaterna är helt oförberedda på en sådan valrörelse. Det är sannerligen Liberalerna också, som satsar precis allt på stödröster. Ebba Busch positionerar sig däremot för detta.
Nej, snarare handlade det nog om att hon insett att opinionsundersökningarna inte tyder på seger – och att det kommer att ge en helt annan typ av valrörelse. Då gäller det för ledare till små partier att inte förlita sig på stödröster, utan att se till att ta plats – ja, men inte bara det.
Om det är jämnt skägg i mätningarna i augusti så laddas regeringsfrågan med en viss typ av dynamik. Det här med vad man får med respektive block, och hur eniga de är inom dem, blir viktigt. Men om det ser ut som nu, som det har gjort hela mandatperioden, så blir dynamiken en annan. I synnerhet om Magdalena Andersson fortsätter att hålla sin hand utsträckt.
Kan ni tänka er att göra upp med S-ledaren? Vad kommer ni att kräva i utbyte? Är det inte bättre att ni sitter i regeringen än att Nooshi Dadgostar gör det? Det blir frågor som också ledarna på Ulf Kristerssons sida av politiken måste besvara – även han själv.
Och även om det finns borgerliga väljare som vill ha löften om stenhård opposition så finns det säkert rätt många som vill ha ett parti som lovar att se till att det faktiskt blir kärnkraft och att gängen knäcks. Någon som tar ansvar för landet i en orolig tid.
Moderaterna är helt oförberedda på en sådan valrörelse. Det är sannerligen Liberalerna också, som satsar precis allt på stödröster. Ebba Busch positionerar sig däremot för detta.
Våren 2019 höll hon på att köra om M i högerfilen. Det föll till slut på Lars Adaktussons abortvoteringar i EU-parlamentet och att Kristersson täppte till den lucka som fanns. Nu testar hon i stället andra sidan – hinner moderatledaren reagera innan väljarna sagt sitt?
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Mohamssons omfamning av Åkesson är sista stoppet för Liberalerna
Martin Liby Troein: Var detta veckan då SD förlorade greppet om migrationsdebatten?
