Slutsatsen var omedelbar: Europa står inför en epokgörande skilsmässa från USA. Friedrich Merz kunde inte ha varit tydligare efter JD Vances framträdande på säkerhetskonferensen i München i februari, där den amerikanske vicepresidenten läxat upp EU:s liberala demokratier.
Det går inte längre att lita på USA, insåg den tyske kristdemokraten.
När väljarna några dagar senare sagt sitt vid valurnorna lade Merz sitt löfte om att hålla nere statsskulden till varje pris på skräphögen. Där lades också socialdemokratiska SPD:s snack om att man inte tänkte sitta i regering med CDU-ledaren.
Förhandlingarna mellan Tysklands två statsbärande partier drog omedelbart i gång. Innan det nya parlamentet ens tillträtt gjorde de sig av med den grundlagsstadgade skuldbromsen för att kunna satsa på försvaret. På rekordkort tid fick de sedan till ett avtal om en koalitionsregering. I veckan tillträder Friedrich Merz kanslerposten.
Tyskland har haft storkoalitioner förut. Angela Merkel styrde så under större delen av sina 16 år vid makten. Men det här är något annat.
Då handlade det om parlamentariska nödlösningar. Partierna ägnade sedan tiden åt att bakbinda varandra. Den här gången är de överens om att Tyskland ska använda sina muskler. För att sparka i gång ekonomin, som befinner sig i en utdragen lågkonjunktur. Och för att rusta upp. 80 år efter andra världskrigets slut ska man frigöra sig från det amerikanska beroendet. Tyskland ska resa på sig, och dra hela Europa med sig upp.
För i Berlin inser man att Donald Trumps återkomst innebär att vi står inför något nytt. Det verkar man fortfarande inte riktigt göra i Stockholm.
Regeringen har utannonserat kraftigt höjda försvarsanslag, ja. Men det var talande att Ulf Kristersson (M) på presskonferensen där det skedde betonade att målet är att hamna på precis den andel av bnp som Nato, och i förlängningen Washington, kräver – som om det handlade om att hålla kvar USA, snarare än att se till att vi i Europa klarar att trygga oss på egen hand.
Annars handlar regeringens pressträffar mest om hur Tidöprojektets avtalade punkter fortskrider.
I Berlin inser man att Donald Trumps återkomst innebär att vi står inför något nytt. Det verkar man fortfarande inte riktigt göra i Stockholm.
En samlingsregering har man bara i en kris, har varit Ulf Kristerssons mantra när ett samarbete mellan Moderaterna och Socialdemokraterna kommit på tal. Då kan man undra vad man ska kalla det här tillståndet, med krig i Europa och en amerikansk president som attackerar såväl USA:s demokrati som världsekonomin och vänder ryggen åt landets vänner.
Å andra sidan är det svårt att tänka sig något sämre än en regering med både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. En samlingsregering syftar i princip endast till att hålla ihop landet, inte till att åstadkomma förändringar.
Men det är heller ingen som förespråkar en sådan. Däremot är argumenten för S och M att regera tillsammans starkare än någonsin.
De har redan i dag en majoritet i kammaren, och den kommer av allt att döma vara betydligt större efter nästa val. Faktum är att S och M samlade stöd i opinionsmätningarna inte har varit så stort som det är just nu på ett decennium – omkring 55 procent är högre än någon svensk regering fått i modern tid. Det skulle ge ett handlingskraftigt styre – där endast två partier behöver kompromissa med varandra – med ett starkt folkligt mandat.
Socialdemokraterna och Moderaterna står dessutom närmare varandra än någonsin tidigare. När det gäller gängkriminaliteten gör de i stort sett samma analys, vilket har resulterat i att de – på gott och ont – i princip triangulerat bort nästan alla skillnader i migrations- och kriminalpolitiken.
Framför allt skulle de ha förmågan att lösa ett antal ödesfrågor.
För att fixa klimatomställningen och säkra näringslivets konkurrenskraft krävs en kraftig utbyggnad av elproduktionen. Det kräver i sin tur goda och stabila villkor för både vind- och kärnkraft. Och det kan endast S och M erbjuda.
SD hatar vind, MP och V vill inte ha någon kärnkraft alls, KD och L vill bygga ett orealistiskt antal reaktorer på rekordtid. Om ingen av dem ges ett veto går det rätt enkelt att föreställa sig en rimlig kompromiss.
Argumenten för S och M att regera tillsammans starkare än någonsin.
Men framför allt handlar det om säkerhetsläget och vad det betyder för Europa: en kraftig fördjupning av EU-samarbetet kommer att behövas. Unionens medlemmar kommer att behöva diskutera kärnvapen. Vi i Sverige bör ta steget in i euron.
Det här är inte sådant som görs i sällskap av sverigedemokrater, eller för den delen vänsterpartister.
Efter Donald Trumps första hundra dagar – med den våldsamma attacken på den transatlantiska länken, USA:s demokrati och den öppna ekonomiska ordningen – har vi ett nytt läge. Och en ny avgörande skiljelinje i europeisk politik: Mellan de som anser att JD Vances tal i München var ”otroligt befriande” och de som vill att Europa växlar upp.
Magdalena Andersson stänger inga dörrar till Ulf Kristersson. Faktum är att hon verkar se Danmarks socialdemokratiska statsminister Mette Fredriksen – som just nu regerar ihop med det största borgerliga partiet – som en inspiration.
Men Ulf Kristersson har hittills varit helt ointresserad. Han vill helst av allt klistra Vänsterpartiet på Andersson.
Och det är ju enklare för henne att sträcka ut en hand, i vetskapen om att hon sannolikt kniper statsministerposten i en sådan konstellation. Och han fann ju en annan väg till den i förra valrörelsen.
Är det verkligen klokt att tvinga Magdalena Andersson att ta Nooshi Dadgostar i båten?
Frågan är hur länge hans kvartett existerar. Och om den försvinner efter nästa val: är det verkligen klokt att tvinga Magdalena Andersson att ta Nooshi Dadgostar i båten, i stället för att befria henne från V-ledaren och själv skaffa sig inflytande över politiken?
Man ska vara försiktig med profetior i politiken, men här kommer en ändå: Ulf Kristersson kommer att snacka om sin sida i politiken fram tills vallokalerna stänger. Men i september 2026, när väljarna sagt tack och hej till Tidöprojektet, då kommer det tyska krismedvetandet ha nått också Sverige och Moderaterna.
Läs mer:
Annika Ström Melin: Låt inte Ukrainas dröm om EU krossas av ett galet veto
DN:s ledarredaktion: Kanada går mot strömmen – och visar vägen för Europa
