Det här är bra varumärkesdeklaration inför valet, slog Muf-ordföranden Douglas Thor fast, och konstaterade hotfullt att Kristdemokraterna är ett riksdagsparti tack vare moderata stödröster. Andra M-företrädare antydde att KD:s ”existensberättigande” nu är hotat.
Sällan har knivarna kommit fram så snabbt. Ulf Kristerssons (M) och Ebba Buschs (KD) partier var svensk politiks bästa vänner. De höll ihop genom allt, både när Alliansens kraschade och dörren till Sverigedemokraterna låstes upp.
Nu pratar moderater om att ta kol på kompisen.
På ett sätt går det att förstå. M har varit mycket tydligt med sin plan inför valet nästa år: Tidöpartierna ska vinna genom att hålla ihop. På Ulf Kristersson sida är man överens, på Magdalena Anderssons kan de inte ens ta en kaffe. Han har, till skillnad från henne, ett regeringsalternativ.
Eller hade i alla fall.
För numera ligger det i spillror. Jimmie Åkesson (SD) kräver en plats i regeringen, Simona Mohamsson (L) att han inte ska få det. Och så började Ebba Busch bråka om en energiöverenskommelse. Magdalena Andersson var så konstruktiv, förklarade hon när de blocköverskridande samtalen kollapsade tidigare i höstas. Andra fokuserade för mycket på spelet, konstaterade hon, i riktning mot Sverigedemokraterna och Moderaterna.
Det var alltså innan hon i måndags i en intervju i Svenska Dagbladet åter berömde S-ledaren och resonerade om ”fler handlingsalternativ”. Och därmed fullständigt kvaddade den bild som M försöker sätta.
Varför gör Busch så?
Det skulle kunna handla om att KD faktiskt får ut så väldigt lite av Tidösamarbetet. Partiets stora löfte – ett förstatligande av vården – blir det inget av. Busch känner att hon behöver förstärka sin förhandlingsposition.
Men kanske är det egentligen bättre att formulera frågan så här: Hade Ebba Busch gjort sitt utspel om Tidöpartierna lett i opinionen?
Eller så skulle det kunna vara för att hennes uppgift som dörröppnare till SD är överspelad, rollen som högerslugger lockar heller inte lika bra – möjligen vill hon bygga sig en ny profil, som pragmatisk samarbetspolitiker.
Men kanske är det egentligen bättre att formulera frågan så här: Hade Ebba Busch gjort sitt utspel om Tidöpartierna lett i opinionen?
För faktum är ju att de fyra ligger under, att de ligger under tydligt, och att de gjort det ända sedan Tidöavtalet presenterades.
I december ska ledarna för M, KD, L och SD träffas hemma hos Ulf Kristersson i Strängnäs för att prata om framtiden. Resonemangsäktenskapet ska fyllas med kärlek, verkar vara tanken.
”Det är jätteviktigt för Moderaterna”, kommenterar Ebba Busch syrligt, med signalen att det inte är det för henne.
För tänk om framtiden inte tillhör Tidö. Mätningarna pekar på att den inte gör det.
Vad gör man då?
Och det viktiga är i ärlighetens inte vad Kristdemokraterna gör. Partiet är litet – rent matematiskt är det svårt att se vilken ekvation dess 4–5 procent är lösningen på.
Frågan är vad Moderaterna gör.
M kan aldrig regera med S, sägs det ofta: Det skulle lämna fältet till höger fritt för SD. Och det är säkert sant att man skulle tappa en del konservativa väljare till Jimmie Åkesson.
Men betyder det verkligen att det är bättre att låsa in sig i ett oppositionsblock med honom? Att tävla om vem som kan vara mest radikal i sitt motstånd mot en S-regering som ockuperar mittfältet?
Det finns också andra väljare att ha med i kalkylen. Inte minst de högutbildade företrädesvis kvinnliga väljarna i städerna, som gillar seriositet men inte älskar höga skatter och framför allt ogillar SD:s främlingsfientliga populism. Magdamoderaterna, som M-strategerna brukar kalla dem.
På inget område är den frågan mer brännande än när det gäller kärnkraften.
Det är inte självklart att det är smartare att göra som brittiska Tories som just gett sig in i en tvekamp med Nigel Farage om vem som är bäst högerpopulist, i stället för att som tyska CDU eller Polens Donald Tusk utifrån en mittenhögerposition etablera kontroll över politikens centrum.
Och så handlar politik inte bara om spel och strategi.
Socialdemokraterna har suddat ut skillnaderna gentemot Moderaterna på en rad områden så till den grad att Ulf Kristerssons främsta anklagelseakt mot Magdalena Andersson numera är att hennes tilltänkta samarbetspartier kommer att förstöra för henne.
Men är det självklart att M ska hjälpa dem att göra det? Om man ska vara den vuxne i rummet? Om man tar sin egen sakpolitik på allvar?
På inget område är den frågan mer brännande än när det gäller kärnkraften.
Regeringen har gjort det mesta för att det ska se ut som att det finns momentum för nya reaktorer. Lagstiftningen har ändrats, dyra subventioner tagits fram – och i veckan deklarerade ett antal industriföretag att de är redo att bistå med kapital. Den politiska risken har gått ner, förklarade Tom Erixon, chef för Alfa Laval.
Vattenfalls vd Anna Borg välkomnade det som ett ”jättestort steg”, för att i samma andetag understryka att ett slutgiltigt investeringsbeslut fortfarande är ”ett antal år bort”. Erixon lade i sin tur till, som i förbifarten, att den politiska risken helt måste ”elimineras” innan pengarna faktiskt läggs på bordet.
Och elimineras gör den endast om ledarna för S och M tar varandra i hand.
En uppgörelse kan vara isolerad till energin eller innebära ett bredare samarbete, men bara om de kommer överens blir det nya reaktorer.
Det har KD-ledaren – tillika energiministern – insett.
Ulf Kristersson kommer att köra in i kaklet med sin sida av politiken, det är uppenbart. Han kommer att vägra alla diskussioner om samarbeten med S och ducka alla frågor om vad han gör ifall han förlorar valet nästa år. Men Moderaterna behöver ha ett samtal om vad man gör ifall det faktiskt blir så – om så bara mellan skål och vägg.
De borde vara tacksamma för att Ebba Busch initierar det.
Läs mer:
Susanne Nyström: Den här veckan är Ebba Busch i sitt esse
Martin Liby Troein: I veckan fick USA en ny stjärna – det var inte Mamdani
