Tories mardröm är över. Det var åtminstone vad många trodde när Liz Truss tvingades avgå från premiärministerposten. Under sin tid på Downing Street – inte längre än ett salladshuvuds livslängd – sjösatte hon ett ekonomiskt experiment som fick räntan att explodera och pundet att rasa. Hennes konservativa parti brakade ihop i opinionen. Nu kunde det väl bara bli bättre?
Men när Storbritannien på torsdagen håller lokalval sitter de konservativa fast i botten. I Yougovs senaste mätning når man 20 procent, en procentenhet mer än vad Truss skrapade ihop dagarna före sin avgång. Det för ett parti som i senaste valet nådde 44 procent – och i katastrofvalet 1997 fick 31.
Efterträdaren Rishi Sunak har provat det mesta. Han har försökt vara den vuxne i rummet – tagit in David Cameron i regeringen och nått ett avtal med Bryssel om Nordirland. Och så har han kulturkrigat och försökt hålla den invandringskritiska högern nöjd, bland annat genom att lova att deportera flyktingar till Rwanda. Ingenting har hjälpt.
Tories har styrt i 14 år. Åtstramningspolitik, Brexit, Boris Johnsons pandemifester och Liz Truss bravader har alla bränt förtroende. Väljarna är redo att testa något nytt. Labourledaren Keir Starmer har rensat upp efter företrädaren Jeremy Corbyn och framstår möjligen som lite trist, men också som ett säkert kort.
Handlade det bara om att Tories låg långt efter Labour och Storbritannien stod inför ett maktskifte i det parlamentsval som ska hållas senast i januari nästa år, vore det inte så mycket att orda om.
Skulle man komma ikapp Torypartiet i mätningarna kastas dock dynamiken om. Valsystemet förvandlas från skydd till potentiell ruschkana.
Vad som gör situationen speciell är inte att partiet står inför en brakförlust, utan att högerpopulistiska Reform UK – efterföljaren till Nigel Farages UKIP och sedermera Brexitpartiet – nafsar Tories i bakhasorna. I Yougovmätningen fick de 13 procent.
Systemet med majoritetsval innebär att det nästan är omöjligt att rubba de två stora partierna. En högerväljare som röstar på något annat högerparti än det som har en chans att bli störst i en valkrets kastar bort sin röst. I de fyllnadsval som har hållits hittills har Reform UK också sjunkit ihop.
Skulle man komma ikapp Torypartiet i mätningarna kastas dock dynamiken om. Valsystemet förvandlas från skydd till potentiell rutschkana.
Det är kanske inte sannolikt att det blir så. Reform UK är uselt organiserat och har svårt att få fram kandidater. Farage själv – som ägnat de senaste åren åt reality-tv och en egen show på den nya högerkanalen GB News – håller sig i bakgrunden i stället för att satsa fullt ut på det nya partiet. Frågan är snarare hur Reform UK påverkar Tories.
Det mesta pekar på att lokalvalen slutar i en stjärnsmäll, och kanske följer krav på att Rishi Sunak ska avgå. Under alla omständigheter är risken stor att Tories svänger hårt höger för att möta hotet från populisterna. De konservativa har mängder av företrädare som ser möjligheter i en sådan gir, gräsrötterna vill inget hellre.
I grunden EU-vänliga Torypolitiker som David Cameron pratade illa om Bryssel, lovade en omförhandling av medlemskapet och en folkomröstning – för att hålla euroskeptikerna på gott humör. Det slutade i Brexit.
Liz Truss, som sitter kvar i parlamentet, förklarar sina misslyckanden på Downing Street med en konspiration från ”den djupa staten” och stod i våras på en scen tillsammans med Steve Bannon. Den förra inrikesministern Suella Braverman varnar för att invandring kommer att förstöra Storbritannien. Och så spekuleras det just om Nigel Farage, att han ska göra som Donald Trump gjorde med Republikanerna. Och erövra Tories.
Det är sorgligt att se ett av västvärldens mest traditionstyngda mittenhögerpartier utvecklas så här. Likheterna med just Republikanerna är uppenbara – där moderata krafter tolererade extremister, i hopp om att kunna kontrollera dem för att sedan se sig uppätna.
I grunden EU-vänliga Torypolitiker som David Cameron pratade illa om Bryssel, lovade en omförhandling av medlemskapet och en folkomröstning – för att hålla euroskeptikerna på gott humör. Det slutade i Brexit. Rishi Sunak och co har sedan gett utrymme och trovärdighet till högerns kulturkrig och råa invandringsmotstånd – för att nu riskera att själva slukas av det.
Det går dessvärre att se likheter också med den resa svensk borgerlighet har påbörjat.
Läs mer:
Martin Liby Troein: Sara Skyttedal och Jan Emanuel plöjer vägen för Swexit
Martin Liby Troein: Om Donald Trump tar USA ur Nato sätts enorma krafter i rörelse