Ropen om att vicepresident Mike Pence skulle hängas. Polisen som jagades av mobben genom korridorerna. Lagstiftare som flydde i panik. Det är inte konstigt att stormningen av Kapitolium är det som har lämnat störst avtryck från Donald Trumps attack på demokratin efter valet 2020.
Det handlade om ett fysiskt försök från förloraren att klamra sig fast vid makten.
Men det var inte det farligaste inslaget. I alla fall inte för demokratin. Det var i stället den process som sträckte sig från valdagen fram till den 6 januari 2021.
Donald Trump beordrade justitiedepartementet att ta itu med ”valfusket”. Han pressade delstatspolitiker och valmyndigheter att på olika sätt ändra resultatet. Till sist krävde han att vicepresidenten skulle förklara det ogiltigt.
Om senatorerna och representanthusets ledamöter, eller Pence, under dödshot den 6 januari hade förkastat Joe Bidens seger hade beslutet setts som illegitimt. Polis och militär hade fått kliva in, domstolarna hade agerat. Donald Trump hade till slut också lyfts ut ur Vita huset.
Handlingarna månaderna dessförinnan gjorde däremot anspråk på att falla inom konstitutionens ramar. En domstol skulle kunna slå fast att de var förenliga med lagen – ja, mer exakt, den högsta domstol som i somras deklarerade att en del av vad Trump gjorde den vintern var konstitutionellt.
Ordet statskupp för tankarna just till pampiga byggnader som intas med våld. Kanske bistra generaler med mörka glasögon. Eller i alla fall, som i Sydkorea, en president som plötsligt deklarerar att hen stänger parlamentet och utlyser krigstillstånd.
Men det var inte så Hugo Chávez, Recep Tayyip Erdogan och Viktor Orbán gick till väga när de monterade ner demokratin.
Anpassningen i de tänkta motståndsbastionerna går snabbt.
Kan USA gå samma väg som Ungern om Trump blir president på nytt? Det undrade Harvardprofessorn Steven Levitsky – som tillsammans med Daniel Ziblatt är författare till boken ”Så dör demokratier” – i en artikel i Foreign Affairs för ett par år sedan.
Han tvivlade. Inte för att Trump saknar ambitioner eller för att de amerikanska institutionerna är starkare – tvärtom har Republikanernas kapitulation inför ledaren inneburit att kongressens förmåga att agera motvikt kraftfullt skurits ner. Utan för att motståndsfickorna är kraftigare.
Till skillnad från i Ungern är oppositionen samlad och konkurrenskraftig. Det finns en mångfald av självständiga medier, och ett näringsliv som gärna öppnar plånboken – också för Demokraterna.
Jag fann själv argumenten övertygande, liksom slutsatsen: Det var troligare med en tid präglad av politisk instabilitet och stora policysvingar än att Trump skulle kunna ta ett auktoritärt grepp om makten.
Men i höstas meddelade plötsligt Washington Post och Los Angeles Times att ledarsidorna tvärtemot traditionen inte tänkte ta ställning för en kandidat. Ägarna hade gripit in. I december nådde sedan tv-bolaget ABC en förlikning med Trump efter att han stämt kanalen, och bad honom om ursäkt.
X-ägaren Elon Musk är den tillträdande presidentens vapendragare, Mark Zuckerberg ändrar Facebooks faktakontroll för att falla honom bättre i smaken. Storföretag städar just nu ut både mångfaldsplaner och klimatåtaganden som högern klagar på.
Anpassningen i de tänkta motståndsbastionerna går snabbt.
Det kanske inte är så konstigt. I en intervju i The New Republic i slutet av förra året pekar Levitsky och Ziblatt på att löftet om att ge sig på motståndarna inte i första hand handlar om att straffa specifika personer, utan om att skicka en signal: Bråka inte med mig.
Går det att tänka sig att han vid en förlust för favoritkandidaten skulle försöka ändra resultatet för att behålla greppet om makten?
Men politiseringen av juridiken och statsapparaten innebär också något annat: Den stärker incitamenten att försöka behålla greppet. Rättsstaten kan annars slå tillbaka – eller motståndarna.
Kommer Donald Trump frivilligt att släppa makten om fyra år?
Konstitutionen tillåter inte att någon väljs tre gånger till president, och till skillnad från i Venezuela och Turkiet kommer det inte att vara ett alternativ att skriva om den.
Huruvida en person som varit president två mandatperioder kan väljas till vicepresident och sedan tillträda efter att den valde kandidaten stiger åt sidan är däremot en öppen fråga. Sista ordet skulle ligga hos Högsta domstolen.
Framför allt finns det andra sätt att behålla greppet än att själv inneha toppjobbet. Jaroslaw Kaczynski hade det inte under åren hans parti Lag och rättvisa plockade isär den polska rättsstaten. När Vladimir Putin först fann sig blockerad av grundlagen tog han fram en marionett med lite modernare look. Det går att föreställa sig JD Vance som Trumps egen Dmitrij Medvedev.
Är det tänkbart att Trump skulle använda statsmakten på ett sätt så att spelplanen förvrids till hans egen och hans allierades fördel? Går det att tänka sig att han vid en förlust för favoritkandidaten skulle försöka ändra resultatet för att behålla greppet om makten?
Är det för tidigt att ställa sådana frågor?
Donald Trump besvarade dem för fyra år sedan.
En del menar att vi ska ha is i magen när vi följer allt den tillträdande presidenten säger och gör. Det är säkert bra. Men lika viktigt är att vara villig att kalla saker vid dess rätta namn.
Om USA:s demokrati faller kommer det att ske på ett sätt där kuppmakarna påstår att allt skett inom konstitutionens ramar.
Inte genom en stormning av kongressen.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Gunnar Strömmer leker med grundlagen – hur naiv får man vara?
Martin Liby Troein: Det kanske inte är så konstigt att folk har tröttnat på ”etablissemanget”
