”Europa blir din revansch.” Det ska den tyske förbundskanslern Konrad Adenauer ha sagt till Frankrikes premiärminister Guy Mollet efter Suezkrisen 1956.
Den fransk-brittiska interventionen i Egypten hade slutat i fiasko efter att Washington lagt sig i och satt stopp. Frankrikes stormaktstid – liksom Storbritanniens – var därmed över. Det totala beroendet av USA hade blottlagts.
Nog har franska ledare fortsatt att hysa ambitioner om att landet ska kunna agera självständigt på världsscenen. Men insikten om att det inte är möjligt, att man inte ens alltid kan slå vakt om grundläggande säkerhetsintressen på egen hand, har ändå funnits där.
Endast genom Europa finns den förmågan.
”Jag är här för att tala om vår europeiska framtid och därmed, per definition, Frankrikes framtid. De två är oupplösligt sammankopplade”, inledde president Emmanuel Macron sitt framträdande på Sorbonne häromveckan.
Det var hans andra stora tal om EU vid prestigeuniversitetet. Det första höll han 2017, med syftet att ge ny energi till ett projekt som gått i stå efter eurokrisen. Medlemsländerna behövde fördjupa sitt samarbete – annars riskerade de att bli små ensamma jollar på ett stormigt hav.
Den här gången konstaterade han att de senaste åren gett honom rätt.
Rysslands invasion av Ukraina har klarlagt Moskvas ambitioner, men också Europas beroende av Washington. Samtidigt har Donald Trumps tid i – och möjliga återkomst till – Vita huset visat att det inte går att förlita sig på amerikanerna.
Kriget har dessutom redan gett upphov till nya europeiska initiativ. I dag köper EU-länderna vapen tillsammans – det var otänkbart 2017.
Rösta blågult i EU-valet, uppmanar Ebba Busch (KD) och vevar mot Bryssels klåfingrighet och detaljregleringar. ”Skydda det vita snuset från Bryssels byråkrater”, säger Moderaterna.
Pandemin hotade initialt att splittra unionen när länder plötsligt införde exportförbud, men slutade i en unik gemensam upphandling av vaccin, och sedan gemensam upplåning för att omstarta medlemsländernas ekonomier. Också det otänkbart fram till att det skedde.
Klimatkrisen är i sin tur både uppenbar och akut, omöjlig för små stater att ta sig an ensamma – och Europa den kontinent som värms upp snabbast. EU har klubbat det omfattande ”Fit for 55” som innehåller såväl mål som skarpa styrsystem. Ja, även det skulle ha varit otänkbart för inte så länge sedan.
Macron är stundtals pompös. Och ambitionen att slå sig fri från Washington gränsar emellanåt till antiamerikanism och undervärderar vikten av den transatlantiska länken för att stå emot Ryssland och Kina.
Men det är också förlösande med en ledare som inleder kampanjen inför EU-valet med att konstaterar det som borde vara självklart – att på den här kontinenten är våra öden sammanvävda. Att vi inte förlorar makten över vårt eget öde för att vi samarbetar. Tvärtom. Och som formulerar idéer för hur Europa kan stärka den förmågan.
Kontrasten mot våra svenska politiker kunde inte vara skarpare.
Rösta blågult i EU-valet, uppmanar Ebba Busch (KD) och vevar mot Bryssels klåfingrighet och detaljregleringar. ”Skydda det vita snuset från Bryssels byråkrater”, säger Moderaterna.
När Magdalena Andersson (S) tidigare i år frågades ut i SVT:s ”30 minuter” förklarade hon att Europa behövs mer än någonsin, men hur samarbetet ska fördjupas rent konkret kunde hon inte säga något om. Däremot var hon tydlig med att Bryssel inte ska få mer makt.
Och det här är tre i grunden EU-vänliga partier. Alla tre var på ja-sidan både i folkomröstningen om medlemskapet 1994 och euron 2003.
Ändå är de fast i en daterad syn på suveräniteten, i tron att Europasamarbetet försvagar den.
Den som fransmännen övergav 1956.
Hur mycket var den gamla svenska suveräniteten värd egentligen? Obundna och neutrala kunde vi fritt besluta att låta Hitlertysklands soldater transitera genom Sverige.
Hur mycket är den nyvunna brittiska suveräniteten värd? Den som gör att de själva kan bestämma om regler som undergräver Storbritanniens konkurrenskraft på sin viktigaste exportmarknad.
Vi lever i ett litet land i periferin, beroende av andra, ofta underkastade andras beslut. På det sättet är Europa också vår revansch.
Frågan är inte om beslut ska fattas i Bryssel eller Stockholm. För de största besluten kommer aldrig att fattas i Stockholm. Frågan är om vi svenskar vill ha ett ord med över huvud taget.
Vi lever i ett litet land i periferin, beroende av andra, ofta underkastade andras beslut. På det sättet är Europa också vår revansch.
Vinner Vladimir Putin riskeras allt, konstaterade Macron på Sorbonne. Stora resurser kommer att behöva mobiliseras över lång tid för att säkra stödet till Ukraina och för att få i gång Europas försvarsindustrier. Hur ska det finansieras? Blir det genom att medlemsländerna betalar in mer eller gemensam upplåning, som Estlands premiärminister Kaja Kallas föreslagit och den franske presidenten ställt sig bakom?
När Ukraina, kanske också Moldavien och flera länder på Balkan, ska in i EU kommer såväl jordbrukspolitiken som hur unionen fattar beslut att behöva göras om. Hur då?
Det är en månad till EU-valet. På den här kontinenten är vår framtid oupplösligt sammankopplad, Europasamarbetet kommer att fördjupas.
Kommer våra politiker att uttala detta självklara? Klarar de att använda valrörelsen till att förklara hur de vill att det ska ske?
Läs mer
Martin Liby Troein: Om Donald Trump tar USA ur Nato sätts enorma krafter i rörelse
Martin Liby Troein: Det starkaste argumentet för euron stavas ”geopolitik”