Jag skulle egentligen börja läsa en universitetskurs om USA:s politik – det var ju anledningen till att jag hade tagit mig till Harvard – men en kompis drog med mig på en föreläsning om latinamerikansk politik i stället. ”Professorn är awesome”, förklarade han.
Steve Levitsky var studenternas favorit: Den unge professorn vars föreläsningar blåste liv i Latinamerikas historia, och de militärkupper och ekonomiska kriser som präglat den.
Hans egen forskning gällde ett nytt fenomen: folkvalda ledare som monterade ner demokratin. Vänsterpopulisten Hugo Chávez i Venezuela var typexemplet, som snart också fick sällskap av Rysslands Vladimir Putin, Viktor Orbán i Ungern och många fler.
De använde alla liknande strategier: attackerade ”etablissemanget” för att ha sålt ut sitt land, medier för att gå i dess ledband, och målade upp bilden av ett system som var riggat mot dem själva och deras anhängare. De gav sig på domstolar, parlament, universitet, tv-kanaler och tidningar.
Året var 2006, och ingen av oss anade att det Levitsky beskrev snart också skulle handla om USA.
Men när Donald Trump valdes tio år senare var det tydligt vilken typ han var. ”Grab them by the pussy” sammanfattade inte bara hur han såg på kvinnor, utan även hans avsaknad av respekt för gränser – i alla sammanhang.
Som tur var hade USA sina institutioner, resonerade många de första åren. Den amerikanska konstitutionen med dess maktdelning skulle hindra en president från att göra sig till kung.
Men sedan Trump tillträdde i januari har han gett sig på precis den typen av aktörer. Och den federala staten används ogenerat som vapen.
Så tänkte jag också, även om jag borde ha vetat bättre efter vad som då blivit nästan ett decennium av studier av latinamerikansk politik på Harvard och MIT. För grundlagarna var lika välformulerade i länderna söder om USA. Ja, de var ju ibland till och med kopior. Men det spelade liksom ingen roll om ledarna tilläts trampa rakt över dem.
Vad som ändå borde ge USA ett skydd mot wannabe-despoter är inte bättre formella regler utan att makt de facto är mer utspridd, argumenterade Steve Levitsky i en artikel i Foreign Affairs 2022, där han varnade för Trumps återkomst men samtidigt hoppades att en fullständig autokratisering skulle kunna stoppas: Landet har ett starkt privat näringsliv, som gärna öppnar plånboken också för Demokraterna. En mångfald av oberoende medier och universitet gör det dessutom svårt att ta ett grepp om informationsflödet.
Men sedan Trump tillträdde i januari har han gett sig på precis den typen av aktörer. Och den federala staten används ogenerat som vapen: Den som inte böjer sig får skattemyndigheten eller justitiedepartementet på sig – eller nekas statliga bidrag.
Under våren har prestigefulla advokatbyråer gjort upp med Vita huset. Tv-bolaget ABC bad Trump om ursäkt efter att ha stämts. Columbiauniversitetet svarade på hoten med att lämna över nycklarna till administrationen.
Universitetens fria tänkande är alltid ett hot för den som vill ta ett hårdare grepp om landet.
För några veckor sedan gav sig Trump också på Harvard – det rikaste amerikanska lärosätet och en av landets mest symboliskt tunga privata institutioner. Förra fredagen konkretiserades kraven i ett brev till Harvards rektor: presidenten vill bland annat bestämma vem som ska få jobba och plugga på universitetet.
Anklagelseakten handlar om att Harvard är inpyrt i antisemitism och kvävt av en sorts woke-vänsterideologi som förstört lärosätet som forskningsinstitution.
Antisemitismen som sköljt fram i kölvattnet av kriget i Gaza, med incidenter också på universitetets campus, är ett sorgligt faktum. Men som rektorn Alan Garber understryker i sitt svar arbetar man redan aktivt med att ta itu med detta. Att presidenten, vars vapendragare heilade vid installationen, skulle vara bättre lämpad att leda det arbetet är löjeväckande.
Idén att USA:s elituniversitet utgör vänsterliberala kokonger var i sin tur en högeruppfattning redan när jag pluggade på Harvard. Men det hindrade inte universitetets anti-abortstudenter från att klistra upp affischer om det pågående ”massmordet”. Det kan ställas mot att Trumpadministration deporterar studenter som kritiserar kriget i Gaza.
Men så är också allt bara en förevändning för att ta kontroll. Universitetens fria tänkande är alltid ett hot för den som vill ta ett hårdare grepp om landet.
Dessutom finns en möjlighet att statuera exempel: Om det mäktigaste lejonet kan tämjas, vem kan då stå emot?
Först såg det ut som att Harvard skulle göra som de stora juristfirmorna: backa. Men i måndags sa universitetet bestämt nej till Trumps krav.
Delvis för att kraven var så ohyggligt långtgående.
Jag är tacksam över att Harvard tar fajten, trots att man kan få betala dyrt – federala forskningsbidrag värda flera miljarder kronor har redan pausats.
Men också på grund av ett bubblande tryck underifrån.
I ett öppet brev, med Steve Levitsky som en av initiativtagarna, uppmanade flera hundra av universitetets professorer ledningen att göra motstånd. Studenter – däribland svenske Leo Gerdén som i Aktuellt i veckan artikulerade vad som står på spel – höjde rösten.
Jag är tacksam över att Harvard tar fajten, trots att man kan få betala dyrt – federala forskningsbidrag värda flera miljarder kronor har redan pausats och Vita huset hotar att ta bort universitetets skattefria status.
Men framför allt är jag tacksam för de studenter och professorer som tvingat ut universitet på banan, som är beredda att ta en personlig risk.
För det är vad de gör. Om Trump vinner kampen med Harvard kan de räkna med hämnd.
I skarpt läge är det nämligen inte vackert skrivna konstitutioner eller abstrakta institutioner som demokratin står och faller med – utan människor av kött och blod.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Identitetskrisen efter Trump är enorm – vad är ens amerikanskt längre?
Martin Liby Troein: Xi Jinping sänkte Kina – nu knockar Donald Trumps tullar USA
