Stämningen var inte på topp när Tories höll kongress i veckan. En parlamentsledamot jämförde den med en ”gammaldags engelsk likvaka”.
Partiet åkte på en dunderförlust i valet förra året, och är nu omsprunget till höger. Nigel Farages Reform UK har drygt 30 procent i mätningarna, Tories skvalpar runt kring 17.
Det borde ge Moderaterna en tankeställare.
På grund av hur det brittiska valsystemet fungerar kan Tories bli utraderat. Så farligt lever inte M.
Men storförlust och tvåa till höger? Det är faktiskt exakt vad opinionsundersökningarna pekar på.
Oppositionen leder stort i senaste DN/Ipsos-mätningen. Sverigedemokraterna är klart större än Moderaterna. Det ser likadant ut hos andra institut.
Man ska vara försiktig med att hävda att regeringen är rökt. Men faktum är att det skulle handla om en historisk upphämtning om Tidögänget vann.
Inför valet 2010 vändes ett rejält underläge, men gapet var inte lika stort som det är nu och ändå krävdes det ett mirakel – eller i alla fall en internationell finanskris, en finansminister i hästsvans som blev folklig, och ett S i armkrok med kommunisten Lars Ohly.
Vad är det man ser framför sig som skulle kunna åstadkomma en liknande scenförändring nu?
Ulf Kristersson har ju sitt lag – det har inte Magdalena Andersson – poängterar M-strategerna. Gjorde inte det hela skillnaden förra gången?
Det kan sannerligen diskuteras.
2021 hade väljarna bestämt sig om den S-ledda regeringen. Har väljarna hösten 2025 bestämt sig för vad de tycker om Kristerssons kvartett?
Högern ledde i september 2021 – på valdagen 2022 var faktiskt marginalen mindre, trots Kristerssons mässande om ”min sida av politiken”.
Så varför vann man då? Kanske för att skjutningar dominerade rubrikerna och – framför allt – att inflationen gröpte ur folks inkomster. I hela västvärlden har prisökningarna fått sittande regeringar att falla som käglor. Sverige var bara en del av detta.
Nu var valet ändå mycket jämnt, och kanske spelade det roll på marginalen att M-ledaren hade ett tydligt alternativ att erbjuda för den som ville ha maktskifte. I så fall bör man också konstatera att väljarna inte blev helt nöjda när de fick se vad det nya faktiskt innebar.
För det mest iögonfallande med opinionen denna mandatperiod är vad som hände efter groggen på Tidö slott: Högerpartierna var störst på valdagen – när kohandeln mellan SD, M, KD och L var över och avtalet presenterats så svängde opinionen dramatiskt.
Den har sedan aldrig svängt tillbaka.
2021 hade väljarna bestämt sig om den S-ledda regeringen. Har väljarna hösten 2025 bestämt sig för vad de tycker om Kristerssons kvartett?
I så fall kommer regeringsfrågan inte att hjälpa honom ett dugg. Och vad värre är, den hjälper honom definitivt inte att bli störst till höger.
För det är inte SD som bjudit till för att högerblocket ska se ut som ett sammansvetsat lag. Det är M som anpassar sin politik och håller tillbaka kritik när skandalerna briserar.
Sverigedemokraterna flyttar debattens ramar, Moderaterna följer efter för att inte tappa sina högerväljare, och lämnar sina liberala sympatisörer i händerna på Magdalena Andersson.
Det har ett pris att ”sätta laget före jaget”, slår man fast. Så varför inte sluta med det?
Partiet ägnade en stor del av sin eftervalsanalys åt detta faktum. Samarbetet med SD har kostat Moderaterna väljare: i storstäderna och i synnerhet Stockholm.
Det har ett pris att ”sätta laget före jaget”, slår man fast.
Så varför inte sluta med det?
”Resonemangsäktenskapet Tidö måste bli äkta kärlek”, slog tankesmedjorna Timbro och Oikos fast på DN Debatt häromveckan. Men det är också ett alternativ att köra utan ringar.
Man kan göra upp när det passar, men man måste inte ha som plan att leva ihop för evigt. Moderaterna skulle kunna välja att värna sitt politiska oberoende, sin egen identitet och väljarbas.
Den insikten finns också i partiet – och skymtar fram när Ulf Kristersson gör stort uppslagna intervjuar om gröna, bilfria innerstäder eller kulturminister Parisa Liljestrand (M) ryter ifrån efter att Jessica Stegrud (SD) ifrågasatt hennes svenskhet.
Problemet är att det alltid stannar där – med ord.
Här finns en viktig läxa från projektet med Nya Moderaterna: image är viktigt, men det räcker inte att sluta bära pärlhalsband eller börja äta tacos på fredagarna för att ge den trovärdighet, det krävs att den bottnar i faktiska politiska ställningstaganden.
Då handlade det om en omläggning av M:s ekonomiska politik. Nu krävs skarpa sakpolitiska konturer gentemot Sverigedemokraterna i sådant som rör EU, rättsstaten, klimatet och i synnerhet mångkultur och invandring – områden där Moderaterna och Sverigedemokraterna faktiskt har helt olika ideologiska ingångar.
Det är ett anmärkningsvärt faktum att M:s bästa siffror i opinionsmätningarna de senaste två mandatperioderna har uppmätts under pandemin och Natovåren.
I dag låtsas Moderaterna i stället att deras kompromisser med SD inte existerar – att man tyckt lika hela tiden och att SD:s åsikt alltid varit det normala.
Men ibland måste man ta en fajt och sätta saker på spel – visa att det egna jaget har ett värde.
Och så krävs ett vuxet förhållningssätt till Socialdemokraterna.
Det är ett anmärkningsvärt faktum att M:s bästa siffror i opinionsmätningarna de senaste två mandatperioderna har uppmätts under pandemin och Natovåren. Tillfällen då man inte prioriterade SD-samarbetet utan agerade som ett statsbärande parti med Sveriges bästa för ögonen.
Det handlade heller inte om någon jamsig borgfred: Under några månader 2022 drev man Magdalena Anderssons parti framför sig i den största säkerhetspolitiska omläggningen i modern svensk historia.
M förhöll sig till verkligheten, försökte lösa problem – och när skillnaderna i sak plötsligt inte var så stora, var man beredd att göra det ihop med S.
Väljarna gillade vad de såg.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Jimmie Åkesson förstår inte energifrågan – varför ska han få bestämma?
Martin Liby Troein: Visst fattar vi att det är slut – att USA inte kommer tillbaka?
