Det var det värsta raset på Wall Street sedan mars 2020. Då spreds ett nytt virus runt jorden, världens länder höll på att stänga ner – och paniken grep tag om finansmarknaderna.
Torsdagens fall var i stället skapat av en man och hans nycker.
Donald Trump ärvde en urstark ekonomi. Centralbanken Fed var på väg att knäcka inflationen. USA hade undvikit recession. Börserna utklassade konkurrenterna.
Det talades om ”amerikansk exceptionalism”.
Trumps seger gjorde marknaderna ännu gladare. De förutsatte att det skulle bli som förra gången han var president: hoten om tariffer skulle det inte bli så mycket av, däremot av löftena om skattesänkningar.
Festen pågick fram till installationen. Där och då stod det klart att det här var något annat.
USA:s utlovade ”gyllene era” handlade om att ta Grönland och Panamakanalen – och om tullar.
De senaste månaderna har varit usla. Presidenten sänkte både börserna och konsumenternas humör. Inflationsförväntningarna sköt i höjden. Det talades om stagflation.
Och det var före ”Liberation Day”.
Nu säger storbanken JP Morgan att USA troligtvis står inför en recession i år. Och att man tar världen med sig.
Men det är svårt för en enväldig man som lättar på tumskruvarna att försäkra folk om att han inte kommer att dra åt dem på nytt.
Det handlar så klart om tullarna, som pressar upp priserna och slår mot tillväxten. Men också själva osäkerheten. Den bottnar i att det är en man som bestämmer – och att han inte känner några begränsningar.
I detta finns en parallell till USA:s stora rival.
När Xi Jinping tog över 2012 beskrevs Kina som ett ekonomiskt under. Tillväxten var skyhög. Peking hade klarat finanskrisen bäst av alla. När går Kina om USA? Det undrade alla.
Sedan några år tillbaka hörs den frågan sällan.
Vad hände? Peking gick hårt fram mot grannarna runt Sydkinesiska sjön och människorna i Hongkong. Xi Jinping tog ett grepp om tech- och utbildningssektorn och gav sig på utländska företag. Under pandemin steg lynnigheten till max. Myndigheterna spikade igen folks dörrar för att upprätthålla sin lockdown.
Investerare blev rädda. Konsumenterna också. I Kina har det sedan länge fortplantat sig till arbetsmarknads- och tillväxtsiffror. Landet är fast i en deflationsspiral. Siffror för ungdomsarbetslöshet slutade man publicera häromåret.
Den kinesiske ledaren har den senaste tiden försökt signalera att det privata näringslivet ska få större svängrum. Tidigare i år visade han upp sig med Alibabas grundare Jack Ma, som han tidigare skrämt i väg till Japan.
Men det är svårt för en enväldig man som lättar på tumskruvarna att försäkra folk om att han inte kommer att dra åt dem på nytt.
Trump har samma problem. En av onsdagens goda nyheter var att Kanadas och Mexikos undantag från vissa tariffer förlängs tills vidare. Men vem litar på att det varar för evigt – eller ens till nästa månad?
Vilka företag vågar investera då?
Xi har sänkt Kina. Trumps tullar knockar USA. Det får allvarliga konsekvenser för den internationella konjunkturen när de två viktigaste motorerna hackar. Men ännu viktigare är något annat.
Varken USA eller Kina vill med den inhemska marknaden upprätthålla efterfrågan i den globala ekonomin. Man skyddar den egna, utnyttjar andras, och driver på eskalerande handelskrig.
Utöver större förutsägbarhet och utrymme för marknadskrafterna har ekonomer bett Xi stimulera kinesisk konsumtion för att få fart på ekonomin. I stället har han subventionerat exportsektorn – dumpat rabatterade solceller och elbilar på utländska marknader och därmed slagit sönder andra länders industrier. Det har gett upphov till krav på tullar som skydd mot Peking.
Varken USA eller Kina vill med den inhemska marknaden upprätthålla efterfrågan i den globala ekonomin. Man skyddar den egna, utnyttjar andras, och driver på eskalerande handelskrig.
Det är något nytt. I skarpt läge är det livsfarligt.
Kinas deflation är inte endast en konsekvens av statliga ingrepp och Xis nyckfullhet, utan också ett resultat av fastighetsbubblan som växte och sprack. Donald Trump ärver inte någon skuldkris. Däremot ”alla bubblors moder”, som analytikern Ruchir Sharma kallade det i Financial Times i höstas.
Även efter de senaste dagarnas ras är Wall Street och dollarn högt värderade, uppblåsta inte av fantastisk produktivitet, enligt Sharma – utan en dopad amerikansk ekonomi, finansierad av stora budgetunderskott.
Vad händer om bubblan spricker?
Under finanskrisen 2008 ledde Washington den internationella responsen. Man jobbade för att hålla marknaderna öppna – egna och andras – och för att blåsa in köpkraft i den globala ekonomin. Man gjorde det faktiskt i armkrok med Peking, som lanserade enorma stimulanser.
När coronaviruset slog till var Trumps instinkt att stänga gränsen och köpa över europeiska vaccinutvecklare för tillverkning endast för den egna befolkningen. Men den impulsen fick aldrig fullt utlopp. Fed, vars oberoende Trump nu hotar, koordinerade i stället ett gemensamt internationellt svar när finansmarknaderna störtdök.
Efter Donald Trumps befrielsedag och tolv år med Xi Jinping är läget ett helt annat.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Är enda sättet att stoppa Trump att se på när han kollapsar världsekonomin?
DN:s ledarredaktion: Trumps tullar sänker ekonomin – och det är inte det värsta
Martin Liby Troein: Donald Trump ger Magdalena Andersson chansen att göra något stort
