”Vi väntade som hungriga fågelungar i sitt bo på pappa när han kom hem på morgnarna”, ska den spanska gitarristen Paco de Lucía ha sagt om sin uppväxt. Hans far Antonio spelade på kvällar och nätter, och inspirerade sina söner till att helhjärtat ägna sig åt musiken. Nyligen hittades, smått sensationellt, ett tjugotal inspelningar med den då 11-årige Paco på gitarr och hans två år äldre bror på sång. Ett fynd som i år släpptes på albumet ”Pepito y Paquito” (BMG).
2024 bjöd på ytterligare en remarkabel 11-åring på skiva – Wolfgang Amadeus Mozart med sina fyra första pianokonserter, framförda av Jean-Efflam Bavouzet och Manchester Camerata (Chandos). En musik som tillkom tack vare fadern Leopold Mozarts undervisning i konsten att försätta en given pianostämma i dialog med en orkester. Ett första språng mot wienklassicismen.
Dessa två illustra exempel på överlåtelse av kunskap och erfarenhet från far till son fick mig att tänka på samtalet mellan psykoanalytikern Per Magnus Johansson och hans son psykologen Paul George Johansson i tidskriften Arche (2022, 78-79). Utgångspunkten för dialogen var frågan om överlåtelse mellan fäder och söner, i symbolisk mening alltså, i dag. Och då särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap där värdet av kunskap och erfarenhet, att klargöra varför något är väsentligt, kanske är som mest utsatt och inte alltid så lätt att identifiera. Vägledningen har försvagats eller i värsta fall upphört. Och ersatts av självtillräcklighet.
Som jag tolkar far och son Johansson kännetecknas det nuvarande tillståndet av övergivenhet. Något liknande uttrycks i Ivan Turgenjevs romanklassiker ”Fäder och söner” från 1862 där den ene av de två unga männen hävdar att man bara kan bli vuxen genom att inte erkänna några auktoriteter, att ”var och en måste uppfostra sig själv”. Min lyckokänsla över att höra musiken av 11-åringarna Paco och Wolfgang Amadeus bottnar i motsatsen. De befann sig i ett sammanhang med tillgång till någon som de kunde lita på, söka kunskap hos och bli beroende av.
Denna insikt har också väckt två minnen, från när jag själv var 11 år, till liv.
Det ena gäller ett cocktailparty där jag smög fram till farbror Bengt för att visa en lp med Tjajkovskij som jag hade fått lov att köpa. Farbror Bengt tog mig då avsides för att instruera hur jag skulle gå till väga med dennes sex symfonier: ”Börja med den sista och gå sedan bakåt till den första.”
Det andra minnet är av min far, som samma år ville ta med mig på en biltur i Europa och frågade: ”Vill du bli min kartläsare?”
I sin essä ”Min far/jag” minns Siri Hustvedt hur hon och hennes tre systrar skrek ”Pappa är hemma!” varje dag i många år när de hörde ljudet av faderns steg i hallen. Essän handlar om flickors identifikation med sina fäder och om Hustvedts egen far som ”förklarade i stort sett allting” för henne. Han tröstade henne under hemfärden från ett plågsamt tandläkarbesök med att stanna vid en bensinmack och köpa en ask chokladdoppade körsbär, hans eget favoritgodis: ”Jag var elva år gammal och kunde redan då känna hur bitterheten blandades med humor.” En stum gest som dröjt sig kvar hos henne som bevis för hans kärlek.
Läs fler texter av Martin Nyström
