Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Mellanåldersbok
Martin Olczak
”Fruktansvärda grejer som ingen får veta. Bok 6: Flicka av papper.”
Illustrationer: Lina Blixt
Rabén & Sjögren, från 9 år
Martin Olczak knyter nu med ”Flicka av papper” ihop säcken till sin sex delar långa skräckserie om tolvåringarna i Rotebro som tvingas kämpa mot litteraturhistoriens värsta monster och samtidigt navigera genom vuxenvärldens ignorans. Det är ett perfekt upplägg och Olczak ror i land ”Fruktansvärda grejer som ingen får veta” med bravur. Han har i bokformat lyckats skapa en svensk förortsversion av Netflix succéserie, ”Stranger Things”.
Men hos Olczak är nörden inte rollspelare, utan en som läser böcker. ”Fruktansvärda grejer” är så fylld av populärkulturella referenser och listigt utplacerade lockbeten att den framstår både som en hommage, och en hemlig karta till alla de fantastiska världar som väntar unga, nyfikna läsare därute. Och hur välkommet är inte det?
”Flicka av papper” tar vid där del 5 slutade med tidernas cliffhanger. Kompisen Ida visar sig inte alls vara den hon utgett sig för. Till hennes många framlästa monster – orcher, bergstroll, vargar och självaste Medusa – fogas nu även tusentals onda gäss. Gäss med vassa näbbar och med spikar fastbundna på sina fötter. Ida styr alla dessa med sin vilja, och nu när hon är avslöjad som Läsare tänker hon låta döda de övriga i gänget.
Jag gissar att gässen i boken inspirerats av den slaviska häxan Baba Jagas barnjagande gåsflockar. Eller kanske är det från ”Nils Holgersson”, även om nu Akka och gänget varken var onda eller hade spikar runt fötterna. Möjligen är det Hitchcocks fåglar han (mar)drömt fram, eller kanske rentav det svenska nationalhatet mot kanadagåsen. Oavsett ursprung: ingen gås, tam eller vild, kan sitta i träd. Så där förlorar han mig en smula.
Det finns för övrigt ytterligare en litterär fågel i boken. Korpen i Edgar Allan Poes klassiska dikt med samma namn, upprepar sitt drömska nevermore till den sörjande berättaren. Men i denna bok skränar korpen istället ”NEVERMOOOOOORE!” vilket får mig att hoppas att Olczak i sin ädla litteraturförfäktargärning i lika hög utsträckning tänker på Jessica Townsends alldeles utmärkta ”Nevermoor”-serie.
Till skillnad från de övriga böckerna i serien är ”Flicka av papper” en mer renodlad fly-för-livet-berättelse. Där de tidigare delarna fördjupat mysteriet med alla monster som dyker upp i Rotebro, varför och inte minst hur de dyker upp, så är de flesta frågorna nu besvarade redan i första kapitlet. Visst finns ett par obesvarade frågor kvar: vem är egentligen Ida? Och hur ska de lyckas stoppa henne och alla hennes onda varelser? Men i denna bok handlar det mer om att fly, och att överleva.
Tempot i serien är genomgående bladvändarhögt. I ”Flicka av papper” skruvar dock Olczak upp tempot om möjligt än högre. Ungdomsspråket, de frekventa svordomarna, och alla meningar i skrikande VERSALER lugnar knappast ner intensiteten. Lina Blixt gör visserligen vad hon kan, men i just denna avslutande del hamnar hennes förnämligt stämningsfulla bilder tyvärr något i bakgrunden.
Det är snarare de mänskliga relationerna som räddar boken från att bli lite av endimensionell lång-jagis. Framförallt den växande kärleken mellan Hedda och Felix som genomgående är fint skildrad. Men även Heddas försiktigt återskapade förtroende till sina föräldrar, inte minst till den överbeskyddande mamman, är ett starkt inslag.
Men scenen då barnen och deras föräldrar flyr i panik i en smutsig hästtransport mot Upplands Väsby, och attackeras av otaliga, blodtörstiga gäss är ändå obetalbar. Om inte Netflix ser potentialen i den… Att sedan Hattmakaren och den vita kaninen ur ”Alice i Underlandet” inför den Sista Striden väntar dem med hagelbössor i händerna, ja det är Martin Olczak i högform.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning