Inne i Istanbuls stora helgedom Hagia Sofia reser sig en balustrad på det södra galleriets översta våning. På väggen ristade en viking under 1000-talet in texten ”Halvdan var här” som ett slags dåtida klotter.
Jag vet inte vad Joakim Medin har ristat in i den cell på högsäkerhetsfängelset Marmara, som han nyss lämnade. Men jag vet att han ristat in i oss alla ett budskap om vad journalistik borde vara men alltför ofta inte är.
Jag vet också att en del av honom alltid kommer att vara kvar där inne. Även om han är fri från ljuden, de lysrörsupplysta nätterna och i kväll kan se på stjärnhimlen – så sitter en tagg kvar i köttet. Ett kroppsminne. Ett ärr på tinningens baksida.
Men det finns också hos oss som har följt varje nyhet som vore den det ofödda barnet Esmes hjärtslag. Vi har också kvar något efter dessa femtio dygn av hudlös medkänsla.
Vi har lärt oss att slåss för den fängslade, som en. Att en attack på en journalist är en attack på oss alla. Det var ord som ledde Joakim till fängelset men det var också ord som gjorde honom fri.
Vad som än händer under resten av våra liv så får vi aldrig glömma detta: Denna extraordinära känsla av solidaritet. Vi klarade det
Vi har denna kalla vår fått se en växande rörelse i Sverige där människor stått upp för pressfriheten. Och vad som än händer under resten av våra liv så får vi aldrig glömma detta: Denna extraordinära känsla av solidaritet. Vi klarade det.
Representanter för regeringar kommer alltid säga att man inte alltid ska tala klarspråk. Att pressfriheten måste balanseras mot andra värden som stabilitet, ekonomisk tillväxt och regional maktbalans.
Men detta synsätt utmanades av Joakim Medins turkiska advokater. De bönade inte och bad. I stället stämde de den turkiska staten i landets konstitutionsdomstol. De anklagade Turkiet för grova brott mot Medins mänskliga rättigheter och krävde hans omedelbara frigivning samt fem miljoner lira i skadestånd.
De visste något som vi bara kan ana. Att i ett läge då det fria ordet fängslas finns det inget att tala tyst om. För vi får aldrig glömma att det är en internationell skandal att en stat åtalat en svensk journalist för att ha gjort sitt jobb. För att ha intervjuat en part i en konflikt.
Det som skedde i Istanbul var ett varningsskott. Nästa gång kan det vara skarpt.
Då kommer vi att vara redo.
Nu väntar ett stort medieuppbåd och ett enormt intresse för Joakim Medin och jag vet att han kommer att förvalta det väl och prata också om de som sitter kvar. Om det vi har framför oss. Om det han sett och nu kan vittna om. Nu, när han kommer hem, kommer tystnaden att få ett slut.
För en kort tid sedan var själva ordet ”frihet” något utomjordiskt. Människokroppen är alltför bra på att anpassa sig till bisarra situationer. Men nu är du fri, Joakim. Fyll dina lungor med frisk luft. Spring, spring rakt fram utan att mötas av en vägg.
Tillbringa tid med dina nära. Om det finns något positivt i detta så är det att det har visat på styrkan hos din fru. Vila nu i hennes famn.
Du klarade det.
Nu behöver du inte vara stark längre.
”Jocke was here.”
Läs Martin Schibbyes tidigare artiklar i DN om Joakim Medin:
Därför är jag inte orolig för Joakim Medin
Just i dag är Joakim Medin stark
