”Jusqu’ici, tout va bien.” Hittills går allt bra. Orden viskas som ett mantra i början av den franska förortsfilmen ”Medan vi faller”, där en man faller fritt från 50:e våningen. Men det är inte fallet som räknas. Det är landningen.
Jag har inte tänkt på den scenen sedan jag själv blev åtalad. Men nu ser jag rubrikerna: svensk journalist åtalad för terrorbrott, och jag tänker att det ändå är bra – handskarna är kastade. Nu är det blanka klingor.
Att inte veta vad som ska hända, att officiöst tvingas väga varje ord i hopp om en bakväg ut, förvrider tankarna. Det är värre. Nu finns åtminstone något att förhålla sig till
Ovissheten, den mest nedbrytande av känslor, ersätts av kalla fakta. Att inte veta vad som ska hända, att officiöst tvingas väga varje ord i hopp om en bakväg ut, förvrider tankarna. Det är värre. Nu finns åtminstone något att förhålla sig till.
Det är nu inte heller enbart Joakim Medin som står åtalad. Det är journalistiken.
Jag minns när de etiopiska domarna förklarade att jag inte längre bara var misstänkt, utan åtalad för terrorism. Jag minns att jag sa: Ni förstår väl att ni just har skapat en världsnyhet? Inom kort kommer det att vimla av journalister i Addis Abeba. Domaren lutade sig tillbaka, trummade med fingrarna på lagboken och log: ”Let them come.”
När vi väl sedan fördes till rättegången och såg parkeringsplatsen fylld av diplomater och reportrar sjöng jag högt: ”Just i dag är jag stark…” För vi var inte bortglömda. Ambassadör Odlanders barfotadiplomati med handskrivna lappar i ambassadernas brevlådor hade fungerat. Världen slöt upp.
Det enda som är värre än att bli åtalad är att bli åtalad i tystnad.
På andra sidan en dom kan man ana en lösning där alla kan behålla ansiktet
Att det nu ser ut att bli en öppen rättegång i Turkiet där journalister, organisationer och ambassader kan närvara är goda nyheter. Det är svårt att värdera ett snabbt åtal i ett rättssystem som det turkiska – men att ta sig genom det är ett sätt att ta sig ut. På andra sidan en dom kan man ana en lösning där alla kan behålla ansiktet.
Det finns enligt Joakims advokater inga konkreta eller övertygande bevis för anklagelserna om förolämpning eller terroranknytning i det material som de fått se.
Det som åberopas som brott är journalistik.
Det är en absurd anklagelse och det är nu mycket mer än Joakims frihet som står på spel. Det är vår rätt att veta vad som sker i Turkiet som står på spel.
Försvaret för den fria journalistiken är vingklippt globalt. Länder har lärt sig att det är en billig form av censur att fängsla budbäraren för att tysta kritiska budskap
Men inte bara i Turkiet. Världen i dag är annorlunda än den jag satt fängslad i. Försvaret för den fria journalistiken är vingklippt globalt. Länder har lärt sig att det är en billig form av censur att fängsla budbäraren för att tysta kritiska budskap.
De svenska diplomaterna, vår statsminister och alla vi som kallar oss kollegor – det vi gör nu kommer att avgöra hur denna berättelse slutar.
För det farligaste är inte att falla fritt. Det farligaste är att falla den dag världen slutar titta. När vi slutar bry oss. När vi vänjer oss vid orättvisan, censuren, godtyckligheten. Fängslandet.
Så länge vi tittar och reagerar, kommer Joakim att landa på fötterna.
Läs mer:
Martin Schibbye: Därför är jag inte orolig för Joakim Medin
Per Sicking: Glöm inte att Sverige numera har egna Erdoganlagar
