När den tyska snackisen ”Sound of falling” premiärvisades i Cannes våren 2025, kunde man höra en nål falla i salongen – i alla fall i pauserna från den atmosfäriska filmmusiken, låten ”Stranger” hämtad från den svenska artisten Anna von Hausswolff. Sällan har en festivalpublik varit så andäktigt tyst som inför den drömska tidsresan som gör fyra nedslag i den tyska historien – mellan första världskriget och nutid.
Efter visningen, när publiken strömmade ut ur salongen, hörde man blixtsnabbt referenser som Michael Hanekes infernaliska ”Det vita bandet” och Edgar Reitz mäktiga tv-epos ”Heimat” vina genom luften. Inte illa för en total nykomling i Guldpalmstävlingen som tidigare bara gjort en elevfilm, ”Dark blue girl”, på filmskolan i Baden-Wurttemberg.
Vi var många i Cannes som inte kunde sluta tala om och fundera på de olika kvinnoöden som spöklikt och ofta ordlöst länkas samman i filmen. En historia som kretsar kring nedärvda trauman, krig och övergrepp som präglat generationer av flickor och kvinnor. En Guldpalmsvinst låg i korten men konkurrensen var stenhård och den nytända, Berlinfödda registjärnan Mascha Schilinski lämnade Cannes med ett välförtjänt så kallat Juryns pris, och har sedan dess rest världen runt.
Själv verkar hon nästan lite främmande inför sin egen film – som den var en metafysisk upplevelse – och fortfarande närmast förundrad över den kreativa processen som ledde fram till röda mattan i Cannes.
– Det här var inte en film som vi letade efter. Den liksom kom till oss, berättar en svartklädd Mascha Schilinski när hon gästar Stockholms filmfestival i november.
Hon listar två nyckelfaktorer för att den både eteriska, poetiska och våldsamma ”Sound of falling” skulle bli till. Det ena var många långa samtal med bästa vännen och medmanusförfattaren Louise Peter om personliga minnen, släkterfarenheter och hur omvälvande händelser formar minnen som påverkar efterlevande både psykiskt och fysiskt. Kanske inte så ovanliga ämnen för två tyska kvinnor födda bara några år innan det delade och väsensskilda Tyskland plötsligt skulle helas efter murens fall.
– I nästan två år samtalade vi 8–10 timmar om dagen om våra egna familjer och vilka hemligheter som har dolt sig där, säger hon.
Den andra avgörande faktorn var att väninnorna, lite som i en saga, hittade en gammal kringbyggd bondgård från förra sekelskiftet i Altmark i östra Tyskland. Huset hade stått tomt i ett halvt sekel, men mycket av den gamla inredningen fanns kvar. Det var under covidpandemin och eftersom hemlandet var nedstängt så de slog sig helt sonika ner där. Snart upptäckte de att husets själ förlöste den historia de försökt fånga så länge.
– När vi kom dit blev vi helt besatta av att ta reda på vilka som bott där tidigare och vad som hänt dem. Det riktiga fyndet var ett gammalt fotografi av tre flickor från 1920 som tittade rakt in kameran, rakt på oss, från exakt samma plats där vi hittade bilden, berättar Mascha Schilinski och fortsätter:
– Fotot gjorde också att vi hittade nyckeln till det vi ville berätta, att tid och plats är förbundna. Det var en så speciell känsla att vi kunde stå och fippla med våra mobiler på exakt samma plats på gården där kvinnor på bilden stått och upplevt saker i andra tider. Det var en väldigt stark känsla av förgänglighet, säger Schilinski och ser lite drömmande ut vid minnet.
– På ett sätt ville jag att filmen skulle kännas som ett sådant där minne från det förflutna som man egentligen inte har tillgång till men som sätter sig i kroppen. Jag ville hitta ett sätt att gestalta hur en person är med om saker som är så skamfyllda att hen måste förtränga dem, men ändå finns minnena kvar. De bilder vi ser i filmen är naturligtvis viktiga, men de vi inte ser, som man måste föreställa sig själv, är egentligen viktigare.
När Mascha Schilinski och hennes kollega gjorde research om livet i Altmarktrakten under 1900-talet hittade de två gamla böcker fulla av idealiserade beskrivningar av en Bullerbyaktig idyll där mor hänger den doftande tvätten i solen, far stoppar sin pipa och barnen leker kull i höstackarna. Men bakom den förskönande historieskrivningen gömde sig våldet på ett chockerande sätt, berättar hon.
– Plötsligt kunde det stå meningar som att ”pigan måste göras ofarlig för männen” eller så säger en piga själv att hon ”levt sitt liv förgäves”. Det var slående hur mycket våld som fanns i kvinnornas liv, såväl det som de själva utförde, som det de drabbades av. Allt var väldigt pragmatiskt beskrivet, som om det vore en naturlag, säger Mascha Schilinski som inkorporerat flera scener där övergrepp och hot vilar tungt över bilderna.
– Scenen där Trudi förs sig i väg för att steriliseras är ett sådant exempel på hur hela kulturen har inkorporerat våldet mot kvinnokroppen, menar hon.
För Schilinski är barnens blickar det centrala och hon nämner den vitblonda rollfiguren Alma, spelad av fyndet Hanna Heckt som har finska rötter. Hon är ett vittne som bor på gården i Altmark i början av förra seklet och umgås hela tiden med döden och de döda.
– För mig handlar nästan allt i filmen om vad barnen ser och vad de upplever, säger Mascha Schilinski, som växte upp på filminspelningar eftersom hennes mamma var regissör.
Innan hon själv följde i mammas fotspår så jobbade Mascha Schilinski som rollsättare, framför allt när det gäller barnskådespelare. För att få ut det mesta av sina unga skådespelare uppfann hon en osynlig ”magisk dusch” som på morgonen förvandlade barnen till sina rollfigurer och efter inspelningsdagens slut förvandlade dem tillbaka till sig själva igen.
En rar historia, som står i ganska bjärt kontrast till vad barnen i filmen går igenom när de olika tidsperspektiven avlöser varandra och ibland blöder in i varandra, från världskrigens turbulens till DDR-diktaturens repressiva liv och in i samtiden.
– Från början hade vi ingen föreställning om att kvinnor och barn skulle stå i fokus, men efter alla studier och samtal insåg vi att detta var och förblev deras historia.
