I en föreställning som nyss hade premiär i East Village, har en grupp skådespelare under ledning av en ung, ambitiös och charmerande naiv regissör, nästan avslutat repetitionerna av Tjechovs ”Måsen” på den berömda Konstnärliga teatern i Moskva när Ryssland invaderar Ukraina. Tack vare sociala medier, kan de höra sirenerna och se bomberna falla över Charkiv och Kiev.
Vi bevittnar chocken och misstron, känslan av att det är totalt omöjligt att bli kvar i sitt land, sin stad, sitt eget skinn, så som många människor i Moskva kände under dagarna efter den fullskaliga invasionen. De gråter. De gapar åt varandra. En av dem packar desperat en väska.
Och sedan fortsätter föreställningen.
Det här är ingen teaterrecension, och jag skriver inte för att tala om för er varför ni borde gå och se pjäsen ”Måsen. Den sanna historien” i regi av Alexander Molochnikov. Jag är intresserad av något annat: ögonblicket när chocken lägger sig och (den bildliga) föreställningen fortsätter.
Jag tror att USA är på väg in i det ögonblicket.
Jag levde i och rapporterade om Ryssland när Vladimir Putin tog och konsoliderade makten och jag blev många gånger chockad. Jag kunde inte sova i september 2004 när stridsvagnar besköt en skola där terrorister höll hundratals barn gisslan, och jag blev chockad när Putin använde samma terrorattack som en förevändning för att avskaffa guvernörsvalen.
Jag har rapporterat från många krig och jag har sett hur de blir till rutin
Jag blev skakad när Ryssland invaderade Georgien 2008. Min värld förändrades när tre mycket unga kvinnor dömdes till fängelse för en performance i en kyrka 2012, det var första gången som ryska medborgare fängslades för en fredlig protest. Jag kunde inte andas när Ryssland annekterade Krim 2014. Och inte när oppositionsledaren Aleksej Navalnyj förgiftades 2020, greps 2021 och nästan säkert mördades i fängelset 2024. Inte heller när Ryssland åter invaderade Ukraina 2022.
Längs vägen fanns många mindre, men fortfarande katastrofala milstenar: statens övertagande av universitet och medier, raden av juridiska beslut som gjorde hbtqi-personer laglösa, stämplande av massor av journalister och aktivister som ”utländska agenter”. Chocktillståndet brukade hålla i sig en dag eller en vecka eller en månad, men tiden gick och den chockerande händelsen blev en ny realitet i våra liv.
De senaste fyra månaderna har USA känts som en enda lång rad chocker: exekutiva beslut som slaktar medborgerliga rättigheter och konstitutionella skydd; en man med en motorsåg som försöker slakta statliga myndigheter, avsiktligt brutala deportationer, människor som har gripits mitt på gatan och försvunnit i bilar utan registreringsskylt, juridiska angrepp på universitet och advokatfirmor.
Till skillnad från det ryska autokratiska genombrottet (eller för den delen det ungerska, som uppenbarligen har bidragit till Donald Trumps handbok), så har omvandlingen av amerikansk statsapparat och samhälle inte spridits ut över decennier eller ens år. Det har varit allting överallt och samtidigt.
Förnuftiga människor kan reglerna och lever inom de gränser som reglerna sätter upp
Och nu har allt detta blivit vardag. Jag har rapporterat från många krig och jag har sett hur de blir till rutin – för människorna som lever i dem, för människorna som rapporterar om dem och för människorna som läser om dem. Krig har en begränsad repertoar: bombningar, beskjutningar, offensiver, motoffensiver, antal döda. Efter den första chocken är det få som håller koll på frontlinjens förflyttningar.
Inte ens Israels massaker i Gaza – som får Rysslands krigföring i Ukraina att se återhållsam ut – kan skapa nya rubriker efter mer än 19 månader av urskillningslösa bombningar och krig genom svält. Det är nyheter när två anställda vid israeliska ambassaden mördas i Washington. Men när hela palestinska familjer dödas, eller när palestinska barn dör av undernäring, är det bara ännu en dag i Gaza. Inte heller blir det nyheter när den amerikanska regeringen är likgiltig inför krigsbrott som begås av dess allierade.
Även i det här landet är det färre och färre saker som kan överraska oss. När man väl har hanterat chocken över deportationerna till El Salvador, är planerna på att deportera människor till Sydsudan inte särskilt anmärkningsvärda. När man väl har tagit in att Trumps regering har återkallat visumen för enskilda internationella studenter, är ett totalförbud för internationella antagningar till Harvard inte helt och hållet oväntat. När man väl har förstått att regeringen har för avsikt att driva ut tusentals transpersoner ur den amerikanska armén, blir ett förbud mot att låta offentlig vård omfatta könsbekräftande behandling – vilket kan få förödande konsekvenser för hundratusentals människor – bara mer av samma. Liksom för ett land i krig har rapporter om mänskliga tragedier och extrem grymhet blivit rutin – inte nyheter.
Mot slutet av Molochnikovs pjäs talar huvudpersonen Kon (löst baserad på regissören själv) i telefon med sin mor, en berömd skådespelerska som stannade kvar i Moskva när Kon lämnade stan. Under de tre år som har gått sedan den fullskaliga invasionen har hon anpassat sig och, ännu viktigare, hon arbetar.
I en närmast saklig ton informerar hon sin son om att hans vän, en poet som protesterade mot kriget, har dött i fängelse. Kon är otröstlig. ”Mamma, de dödade honom”, säger han. Modern säger att han inte ska oroa sig över att han inte kan gå på begravningen och i stället fira sin egen födelsedag: ”De har så bra fester i USA. Är inte en födelsedagsfest betydligt bättre än en begravning?”
Och så, när vi som allra mest behöver agera – när det faktiskt finns utrymme för handling och en öppning för motstånd – är vi benägna att vaggas in i liknöjdhet
Hon är inte hjärtlös, bara realistisk. Förnuftiga människor kan reglerna och lever inom de gränser som reglerna sätter upp.
Människan är en varelse som söker stabilitet. Att vänja sig vid det som förut verkade otänkbart kan kännas som en prestation. Och när det otänkbara blir bara lite mindre otänkbart – när någon släpps från häktet (som Columbiastudenten Mohsen Mahdawi för några veckor sedan) eller när något extra vansinnigt förslag dras tillbaka eller blockeras av domstolarna (som förbudet mot internationella studenter vid Harvard, som åtminstone tillfälligt har dragits tillbaka) – då är det lätt att misstolka det som bevis för att de mörka tiderna går mot sitt slut.
Men de här jämförelsevis små segrarna förändrar inte riktningen i vår omvandling – de saktar inte ens ner den i någon märkbar takt – samtidigt som de talar till vårt djupa behov av att normalisera. De skapar en känsla av det är lättare att andas och att det finns mer utrymme att agera än fram till alldeles nyss.
Och så, när vi som allra mest behöver agera – när det faktiskt finns utrymme för handling och en öppning för motstånd – är vi benägna att vaggas in i liknöjdhet, av lättnad och av uttråkning.
Tänk på hur det så kallade inreseförbudet från Trumps första presidentperiod utvecklades. I sin första version fick förslaget tusentals människor att gå ut på gatorna. Domstolarna blockerade förbudet. Andra versionen fick inte tillnärmelsevis lika mycket uppmärksamhet och de flesta märkte inte ens när den tredje versionen av inreseförbudet, som knappt hade ändrats, började gälla. Nu planerar Trump-administrationen ett nytt inreseförbud som omfattar mer än fem gånger så många länder.
Det tog Alexander Molochnikov två och ett halvt år att sätta upp ”Måsen. Den sanna historien”. Han har berättat för mig att processen var svår och ofta frustrerande, men att den långa resan i slutändan var bra för pjäsen. Den gav honom möjlighet att studera normaliseringen av kriget i Ryssland och att väva in det han såg i texten. Det gjorde det också möjligt för honom att lära känna USA.
Den andra akten utspelar sig i New York. En person i pjäsen, en sliskig producent, noterar: ”Bara tänk. När han först kom till det här landet var han rädd för att ens säga att han var ryss. Och nu är vi alla vänner och skapar fred överallt i världen. En sådan fin fred.”
På ett ställe i pjäsen fäller en annan av karaktärerna en kommentar om censur och tillägger: ”Något sådant skulle ju aldrig kunna hända i USA. Eller hur?” Kvällen då jag såg föreställningen skrattade publiken ett slags skratt som jag hade hört förut, men inte i det här landet: Det var bittert och det var uppgivet.
Övers. från engelska: Malin Ullgren
Denna artikel publicerades ursprungligen i The New York Times.
Läs mer:
Masha Gessen: Det som var möjligt i Sovjetunionen är också möjligt i Trumps USA
Masha Gessen: Därför valde jag att göra jämförelsen mellan Gaza och ett getto
