Den unga guiden på museet kan inte hålla tårarna tillbaka när hon redogör för ett av de mest tragiska inslagen under folkmordet mot armenierna och andra kristna (syrianer, assyrier och greker) i det turkiska Osmanska riket under åren kring 1915.
Hon talar om de uppemot 70 000 armeniska barn som togs ifrån sina familjer och fördes till särskilda läger där de ”islamiserades” och ”turkifierades”.
Det var en föregångare till de tyska nazisternas barnarov i Polen under andra världskriget, då 200 000 barn fördes till Tredje riket och adopterades av tyska familjer, i enlighet med Hitlers idé att ”germanisera” polska barn.
Långt senare, påpekar guiden, började Ryssland tillämpa samma modell under anfallskriget mot Ukraina: barnarov i stor omfattning från det ockuperade Ukraina, i syfte att ”förryska” ukrainska barn. Det är just för det som ICC, Internationella brottmålsdomstolen i Haag, har utfärdat en arresteringsorder mot Vladimir Putin.
Vi befinner oss på en höjd ovanför Armeniens huvudstad Jerevan. Utsikten över det mäktiga berget Ararat, på den turkiska sidan av gränsen, är hisnande. Här finns minnesmärket över det armeniska folkmordet 1915 och ett museum som berättar vad som hände när det Osmanska rikets ledare, de så kallade ungturkarna, skulle lösa ”den armeniska frågan”.
Det Osmanska riket var en turkisk-islamisk stormakt som – när den var som störst – omfattade Anatolien, en del av sydöstra Europa, Mellanöstern och Nordafrika. Imperiet upplöstes efter första världskriget och ersattes 1923 av den turkiska republiken. Riket var multinationellt och mångkulturellt, men idén som dök upp i slutet av 1800-talet, att imperiet skulle bli etniskt rent, det vill sägas ”turkiskt”, kom att bli dödsbringande.
De första stora massakrerna på armenier genomfördes redan på 1890-talet. Men det var 1911 som ungturkarna beslutade sig för ”slutlösningen på den armeniska frågan”. En av folkmordets organisatörer var Talaat Pascha, det Osmanska rikets inrikesminister. Ungturkarna betraktade armenierna som förrädare, eftersom många av dem stred på Tsarrysslands sida i kriget (för många armenier var det kristna Ryssland en beskyddare mot de muslimska turkarna). Talaat Pascha hävdade för sin del att ”det var omöjligt att skilja skyldiga från oskyldiga armenier”.
Efter första världskrigets slut dömdes Talaat Pascha till döden i sin frånvaro – han hade flytt till Tyskland – av en osmansk militärdomstol för massmord och andra krigsbrott mot armenierna.
Det kan framstå som självmotsägande, eftersom den turkiska republik som grundades av Kemal Atatürk förnekade att massdödandet utgjorde folkmord. Det blev till och med olagligt att benämna händelsen som ett folkmord.
Till slut har Turkiets officiella syn landat i att man erkänner att det inträffade dödsfall och andra övergrepp, men man avvisar att massmorden var systematiska och organiserade av staten. Det skulle innebära folkmord.
I vår tid har Talaat Pascha blivit något av en hjältefigur bland nationalister i Turkiet, där president Recep Tayyip Erdogan idealiserar arvet efter det Osmanska imperiet.
Massakrerna var inte det första försöket i världshistorien att utrota en folkgrupp. Men det var armeniernas öde som gav den polske advokaten Raphaël Lemkin impulsen att mynta begreppet ”genocide” – folkmord. Ordet bildade han genom att slå ihop de två latinska termerna genos, ”folkslag”, och caedo, ”döda”.
Lemkin hade under sina juridikstudier på 1920-talet fått vetskap om massmorden på armenier, och det gjorde starkt intryck på honom. Han formulerade folkmordsbegreppet 1944, när de tyska nazisterna var i full färd med att utrota Europas judar.
Adolf Hitler kände till vad som hänt armenierna 1915, och såg det som ett belägg för att ingen skulle ställas till ansvar för omfattande krigsbrott. Den 22 augusti 1939, en dryg vecka före Tysklands anfall mot Polen, höll Hitler ett hemligt tal till sina militära ledare: ”Jag har gett order om att utan hänsyn och medkänsla döda män, kvinnor och barn av polsk härkomst. Endast så får vi det livsrum som vi behöver. Trots allt, vem kommer i dag ihåg utrotningen av armenierna?”
Lemkin drog slutsatsen att världen måste lagstifta mot denna typ av rasmässiga och religiösa mord på oskyldiga människor. Lagen, ansåg han, måste vara internationell och inget land ska kunna utrota en folkgrupp i skydd av nationell suveränitet.
Några år efter andra världskriget, 1948, gav Lemkins strävanden resultat. FN antog en konvention som definierar folkmord som handlingar som utförs i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässig eller religiös grupp.
Med massdödandet, den påtvingade svälten och folkfördrivningarna, i Palestina men också i Sudan, har detta begrepp än en gång hamnat i fokus.
Det är få som ifrågasätter att Israel med sitt svar på Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 har begått krigsförbrytelser i Gaza. Men mycket av diskussionen bland politiker, skribenter och opinionsbildare handlat om huruvida Israel begår folkmord i Gaza.
En bred majoritet av folkrättsexperter anser det. Och enligt en utredning tillsatt av FN:s människorättskommission begår Israel folkmord i Gaza. Internationella domstolen i Haag, ICJ, prövar frågan om folkmord. I väntan på ett slutligt beslut har ICJ utfärdat en interimsorder om att Israel måste agera för att förhindra folkmord i Gaza.
I ett beslut 2007 fastslog ICJ att Serbien bröt mot folkmordskonventionen genom att inte förhindra massakern i Srebrenica i Bosnien (1995), dock inte att Serbien självt begått folkmord.
ICJ behandlar enbart frågor om folkmord, men inte om brott mot mänskligheten och krigsbrott. Juristen och författaren Philippe Sands, som har skrivit ingående om folkmordsbegreppet, har ställt frågan: Är inte brott mot mänskligheten och krigsbrott lika allvarligt som folkmord?
