Det känns nästan som att få syn på något förbjudet. Jungfrun och den döde Kristus kurande som i ett oväder, Maria med sin mantel i ett tjockt veck över ryggen och med armen som en skyddande vinge om sin son. Michelangelos ”Pietà” måste vara en av världens mest sedda, fotograferade och reproducerade skulpturer, men jag undrar hur många som har sett den från det här hållet.
Bakifrån.
Ja: skulptören själv förstås. Och några till, sedan länge döda. Där den står i sin nisch i Peterskyrkan har Michelangelos ”Pietà” i mer än ett halvt årtusende vänt sin ikoniska front mot miljoner pilgrimer och Romturister.
Baksidan däremot har lika länge varit dold för världens blickar.
Om jag någonsin tvivlat på idén med en stor Michelangeloutställning bestående nästan enbart av kopior, är det dags att släppa det nu. ”Michelangelo Imperfect” på Statens Museum for Kunst är, som det heter i marknadsföringen, ”den omöjliga utställningen”. Medan museala drömprojekt med andra fixstjärnor som Leonardo, Caravaggio och Vermeer ändå låter sig tänkas och undantagsvis genomföras, förblir tanken på Michelangelo något man lika gärna kan ge upp på förhand.
Skulpturer som ”Pietà” och ”David” är helt enkelt ingenting som går att flytta på. De är för stora. För ömtåliga. För ovärderliga.
Ska det omöjliga bli möjligt får man alltså tänka på ett annat sätt.
Som här. Köpenhamnsmuseet har i Den Kongelige Afstøbningssamling världens enligt uppgift största kollektion av just Michelangeloreproduktioner. Inte vilka som helst heller – det rör sig om ett stuckaturhantverk på yppersta nivå, om konstnärligt precisa avgjutningar från det sena 1800-tal när gipskopiorna fyllde rollen som ett viktigt medium i den konstnärliga och konsthistoriska utbildningen.
Inledningsvis är det också så utställningen tycks vilja framstå, som en bildande vandring genom den florentinske mästarens verkkatalog – med början i några tidiga reliefer och en ljuvlig ”Amor” utförda när konstnären fortfarande var i tonåren.
Tillsammans med originalskisser ur museets egen samling ger kopiorna en inblick i hur Michelangelo sökte sig fram mot den stil som skulle bli hans signum. Med sina kraftfulla gestalter, liksom förmågan att ge illusion av rörelse genom skiftningar i uttrycken ur olika vinklar, blev han tidigt eftersökt som skulptör av det dåtida Italiens allra mäktigaste.
Utställningen främsta exempel är det storslagna gravmonumentet över påve Julius II, ett arbete som pågick i ett halvsekel och Michelangelo med tiden kom att se som en förbannelse. Men som också innehåller några av hans mest anslående, mogna verk.
Det är inte illa. Här blir det dock bara en frestande inledning till det jag uppfattar som utställningens verkliga ärende. Att gipskopiorna har en egen spännande kulturhistoria att berätta kan säkert många gå med på. Mer utmanande är möjligen tanken att något väsentligt gått förlorat med den moderna konstsyn som stuvat undan dem i magasinens mörkaste hörn och helt förnekat dem som föremål för en autentisk konstupplevelse.
Det har inte bara gett upphov till en smått religiös fixering vid det unika objektet, utan framför allt eliminerat den förtrolighet med ett berömt verk som umgänget med kopiorna kan ge. Ofta på ett sätt som faktiskt överträffar mötet med det ursprungliga verket.
Som alltså i fallet med Marias rygg i ”Pietà”. Eller som i kolossalstatyn ”David”, Michelangelos kanske allra mest bekanta verk, vars hjärtformade pupiller är nästan omöjliga att urskilja hos originalet i Florens. Här i Köpenhamn möts besökaren istället av en kopia i ansiktshöjd där vi i lugn och ro kan närstudera detta tidstypiska knep för att ge liv åt skulpturens blick.
Det hela växer från något som kunnat bli en överreklamerad, lite krampaktig prestigeutställning till något djupare och större. Alldeles osökt sker kopplingarna mellan konst- och lärdomshistoria. Hur traderas kunskap? Hur formas en kanon? Ibland genom en slump, visar det sig: inför kopian av den hellenistiska Laokoongruppen läser vi exempelvis att Michelangelo var där när originalet grävdes fram i Rom 1506, en upplevelse som blev avgörande för den då trettioårige skulptören.
Även om ”David” och andra tidiga verk vittnar om klassiska ideal är det snarare just i hellenismens mer dynamiska och disharmoniska uttryck Michelangelo får impulserna till det som med tiden mognar i den originella stil som också gett eko långt in i modern tid.
Och kan utställningen inte vara unik till materialet kan den bli det på andra sätt. Som genom att placera Michelangelos ”David” sida vid sida med föregångaren Donatellos. Eller genom att låta oss i ett och samma rum studera tre pietàfigurer – vid sidan av Peterskyrkans även de så kallade ”Bandini” och ”Rondanini” – som annars måste uppsökas i respektive Rom, Florens och Milano.
Kopior, visst. Vars nästan osannolika trohet till originalen dock blir en konstupplevelse som fängslar helt i egen rätt – hos ”Bandini Pietà” är det rentav möjligt att se brotten i stenen efter att Michelangelo i frustration slog sönder skulpturen.
Flera verk är också nyproducerade för just denna utställning, med modern 3D-scanning och i kompositmarmor. Det förhöjer den materiella likheten med originalen till en nivå som för en lekman nästan gör skillnaden försumbar. Det enda som avslöjar dem är deras bitvis platta bakstycken, där scannern inte kommit åt. Något jag måste säga ändå gläder mig en smula: det är fult, men det är ärligt. Äkta kopior, alldeles som det ska vara.
Läs fler av DN:s konstrecensioner.
