”Följde du med för att dottern ville gå?”
Sedan i torsdags har jag många gånger svarat ”nja” på den frågan. Visst gick jag med min trettonåring till hennes första riktigt stora konsert i Avicii arena. Hon älskar Billie Eilish. Men det gör jag också, ända sedan jag hörde ”Ocean eyes” och förstod att detta var vår tids Kate Bush. Jag är både en Eilish-dad och ett Eilish-fan.
Jag höll dock, precis som Alex Schulman (DN 28/4), låg profil och bidrog inte till den enorma energi som han noterade på väg till Globen. Hade jag gjort det hade dottern väst ”cringe” och försvunnit i folkvimlet. Det ville jag inte riskera.
Alla såg de svårmodigt lyckliga ut. Självklart led de av fomo
Den där energin bara växte när vi kom in på ståplats framför scen. Stockholmspubliken har rykte om sig att vara tuff, kräsen och sval. Inte den här kvällen. Det skriksjöngs med i varenda textrad och mobiltelefonerna lyste som cigarettändare under balladerna. Publiken visade så mycket kärlek att den rutinerade 23-åringen på scen såg ut att bli rörd på riktigt.
Som medelålders man tar jag alla tillfällen att vara i nuet, men när jag såg närmare på skärmarna fick jag till skillnad från Alex Schulman ingen isande känsla ”av samtidens jagcentrering”. Någon filmade konserten, någon annan sig själv och vännerna som dansade, sjöng och såg lyckliga ut. Sen fastnade min blick på en, sedan två och sedan flera Facetimedisplayer.
I lilla rutan Billie Eilish. På stora skärmen: en tjej vid ett köksbord, en lillebror i ett pojkrum och en kvinna i en soffa. Först förstod jag ingenting. Men sedan gick det upp för mig att där satt fansen under 13 år, de som blev sjuka, inte hade råd eller bara inte var tillräckligt snabba med att köpa en biljett, och följde konserten i realtid via Facetime.
Alla såg de svårmodigt lyckliga ut. Självklart led de av fomo. Men en liveströmmad konsert från en nära vän, syster eller dotter är inte det sämsta. Samtidens jagcentrering? Nej, digitaliserad konsertdemokrati.
Läs fler texter av Mats Almegård och mer om Billie Eilish