Hundratusentals svenskar engagerar sig denna tid på året i att det är slutspelstider i olika lagidrotter. Det är för många en tid när inga onödiga resor bokas och förbestämda middagsdatum undviks.
Men antingen är man inne i bubblan eller utanför. Det knattrande ljudet av speedwaymotorcyklar får mig att snabbt att skruva ner ljudet på radions sportsändning. När jag skruvar upp är det basket … Är inte det amerikanska för korgboll?
Men så har vi hockeyn. När jag för nio säsonger sedan träffade min särbo var det inte första samtalsämnet som kom upp. Men till min häpnad avslöjade hon samma passion, dock för ett annat lag. Och sedan framkom hur hon fick den, som tolvåring:
– Jag satt framför tv:n med en direktsänd match mellan Björklöven och Djurgården och skulle välja ett lag att heja på. Och jag gillar ju djur …
Numera har detta till synes slumpmässiga val förbytts till en obrottslig lojalitet, ”alltid oavsett”, hur det än går.
Själv togs jag, också som tolvåring, av min pappa till en SM-final i en stad som numera är mer ökänd för en viss batterifabriks konkurs än känd för ishockeylaget. Sedan dess är jag fast.
Vid två tillfällen har våra lag stött på varandra i slutspel. Då var vi verkligen särbos! Förutom den gången vi råkade boka en resa utomlands mitt i slutspelstider. På en gemensam promenad tjuvkikade jag i mobilen, men blev avslöjad – och snabbt förlåten (eftersom hennes lag hade vunnit).
Lite ”stel” var jag nog resten av kvällen …
Det står 1-1 i slutspelseriesegrar oss emellan och vi hoppas båda att det stannar där. I år spelar lagen fortfarande i olika serier, men det kan ändras. Jag får ibland följa med till Hovet (k-märk!) för att se hennes lag, och jag hejar (mest för att jag ska kunna se mitt eget lag där till hösten).
En gång pågick en slutspelsmatch där för mitt lag (mot ett annat AIK) i så många övertidsperioder att jag åkte hem med yngste sonen – och såg avgörandet på tv. Lite galet.
Min särbo är dock balanserad och klok. En gång när slutspelsveckorna pågått väl länge utbrast hon efter en förlust:
– Det är ju trots allt bara ett gäng hockeygubbar. Och jag känner dem inte ens!
Ändå sitter vi där, i år igen, framför tv:n och på läktaren, och vädjar till omgivningen: Var god stör ej, slutspel pågår.
Läs fler kåserier av Mats J, bland annat det som handlar om en helt annan hockeyliga.
