Varje gång en artist dör alldeles för tidigt är den initiala översvallande känslan ofta att man skulle vilja ha fått mer. Fler album, ännu någon chans att uppleva artisten live, ytterligare något minnesvärt gästspel.
I fallet med D’Angelo som dog på tisdagsmorgonen i sviterna av den bukspottkörtelcancer han haft, blir känslan ännu mer påtaglig. Hans samlade produktion var ju så försvinnande liten: efter debuten med ”Brown sugar” 1995 blev det ju bara två ynka album till, ”Voodoo” 2000 och ”Black Messiah” 2014. Däremellan något livealbum och en hel del gästspel, samt alkoholproblem och långa perioder av djup ångest och depression, men som samlad produktion är det ju inte mycket för en 30 år lång karriär.
Å andra sidan både kan och ska man i det här fallet vända på resonemanget – det lilla man faktiskt fick höll en häpnadsväckande hög nivå. D’Angelos tre album kan alla räknas in bland de allra bästa, viktigaste och mest intressanta i en någorlunda modern soulkontext. Dessutom på olika sätt. ”Brown sugar” klädde om sjuttiotalets allra djupaste soul i en nittiotalsuppdaterad kostym. ”Voodoo” var funkigare, naknare, mer avskalad. ”Black Messiah” öppnade upp sig mot jazz, mot politik, mot en på alla sätt och vis bredare palett. Ett av skälen till att varje ny skiva dröjde var att D’Angelo var i ständig rörelse och utveckling. Sådant tar ibland tid.
D’Angelo var ett av de starkaste bevisen för att kvalitet nästan alltid slår kvantitet. Han var dåligt lämpad för en tid där produktivitet, synlighet och ett ständigt flöde av content inte förväntas av artister – utan närmast krävs. D’Angelo hade artistisk integritet när allt går att sälja ut. Han ställde enormt höga krav på sitt konstnärskap när allt fler valde enkla utvägar.
Michael D’Angelo Archer föddes i Richmond, Virginia, 1974. Det borde rimligtvis ha inneburit att han var för ung för att få förstahandsupplevelser av det sena sextio- och sjuttiotalssoulens allra största, ändå satte de djupa spår i honom. Al Green, Smokey Robinson, Marvin Gaye, Donny Hathaway, det går att hitta spår av dem alla i D’Angelos röst och låtskrivande. Påfallande ofta, inte minst i karriärens början och under de ofta sanslöst utlevande konserter han levererade, gjorde han coverversioner av just sjuttiotalssoul.
Lika mycket var han en produkt av sin uppväxt under 80-talet och samtid under de efterföljande decennierna, av Prince och hiphop (innan soulkarriären var han kortvarig rappare i gruppen I.D.U.). Precis som den förra var D’Angelo en artist som gärna tog ett helhetsgrepp på sin musik och var lika mycket låtskrivare, musiker och producent som sångare. Samtidigt som han inte på något sätt räddes att öppna upp sin kreativa process för andra, han hade nära samarbeten med A Tribe Called Quests Ali Shaheed Muhammad, producenten J Dilla och många av musikerna i det löst sammansatta kollektivet Soulquarians, där bland annat Questlove (The Roots) och Erykah Badu ingick.
Alla knöts de samman i den rörelse som snart fick namnet neosoul och av många sågs som ett alternativ till den mer elektroniska och poppiga r’n’b som dominerade nittiotalets listor. D’Angelo var på många sätt och vis den som öppnade upp för det alternativet. Det genomslag som debutalbumet ”Brown sugar” fick banade väg för den våg av efterföljare som kom med Bilal, Maxwell, Jill Scott och nämnda Badu.
D’Angelo stod ändå ut i det sammanhanget. I alla sammanhang, ärligt talat. Oavsett vem man jämförde honom med, oavsett hur tydliga banden var till influenserna och förebilderna, var han alltid sin egen. Med en unikt elastisk röst som kunde vara både mörkt sandpappersträv och enkelt glida upp i en himmelsk falsett.
D’Angelo blev 51 år gammal. Han lämnar två söner och en dotter efter sig.
Läs mer: Soullegendaren D’Angelo är död – blev 51 år















