Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
De flesta musiker kan vid bortgången i bästa fall ha varit med i ett band som gjort betydande avtryck på musikvärlden. Gary ”Mani” Mounfield var med i två. Som basist i först The Stone Roses och sedan Primal Scream var Mounfield på många sätt och vis den som byggde fundamentet för det sena 80- och 90-talets brittiska popmusik.
Tydligast var det i The Stone Roses. Bandet fick sin slutgiltiga form under 80-talets andra halva efter att de fyra medlemmarna ingått i olika andra konstellationer i hemstaden Manchesters musikliv. Kvartetten bestod av, förutom Mounfield, sångaren Ian Brown, gitarristen John Squire och trummisen Alan ”Reni” Wren.
Om 80-talet i hög utsträckning var en tid där medlemsbytena var många och The Stone Roses sökte efter den rätta formen blev genomslaget desto större när allt slutligen föll på plats. Efter att Mounfield och Wren anslutit och det självbetitlade debutalbumet, med Squires ikoniska och kraftigt Jackson Pollock-inspirerade omslag, blev The Stone Roses tillsammans med stadsgrannarna Happy Mondays spjutspetsen i den rörelse som kallades ”Madchester” och inkluderade ett antal band i nordvästra England, framför allt Manchester, som blandade indiepop med dansmusikrytmer.
Mounfield föddes 16 november 1962 i Crumpsall, en förort i den norra delen av Manchester. Han har själv beskrivit stadsdelen som tuff, i en intervju med magasinet i-D uppgav han att sjutton ungdomar i hans omgivning dog av heroinöverdoser under uppväxten. I samma intervju menade han att medlemskapet i The Stone Roses förändrade, förmodligen räddade, hans liv.
Samma känsla lyckades bandet också förmedla till, och ingjuta, i fansen. I ett England där arbetarklassen knäat under Margaret Thatchers styre under hela 80-talet blev The Stone Roses klassiska debutalbum från 1989 ett andningshål för en ung generation som ville tro på något nytt och hoppfullt på andra sidan industrinedläggningar och hög arbetslöshet. Bandets utomhuskonsert vid Spike Island 1990, i Widnes mellan Manchester och Liverpool, lockade 27 000 människor och blev ett slags manifestation av den nya tidsandan. I direkt anslutning till den framväxande acid house-kulturen och den legendariska klubben Hacienda i hemstaden fick The Stone Roses livsbejakande refränger och upplyftande blandning av klassisk pop och dansmusik ett enormt genomslag i först England – och sedan världen.
Om det var Brown och Squires popmelodier och texter med religiösa undertoner och larger-than-life-känslor som enade en hel engelsk generation i en andra sommar av peace and love, var det rytmsektionen med Reni och Mounfield som fick massorna att dansa. Även om The Stone Roses i hög utsträckning byggde vidare på 60-talets gitarrpop med influenser från The Byrds och The Beatles, var ett av bandets tydligaste signum också en musikalisk nyfiken- och öppenhet.
Efter det enorma genomslaget med ”The Stone Roses”, som alltjämt räknas som ett av historiens viktigaste och bästa debutalbum, tog det fem långa år för att färdigställa uppföljaren ”Second coming”. Albumet från 1994 fick ett mer blandat mottagande och The Stone Roses splittrades 1996 (även om bandet återförenades 2011) efter att John Squire lämnat bandet. Mounfield blev då medlem i Primal Scream, fint nog en av The Stone Roses inspirationskällor, och hans pådrivande och hårt funkiga basspel blev en viktig del i bandets utveckling mot ett tyngre och hårdare sound på album som ”Vanishing point” och ”XTRMNTR”. Även där var Mounfield, uppvuxen på funk och northern soul-klubbar, en garant för groove.
Gary Mounfield blev 63 år gammal. Efter sig lämnar han tvillingsönerna Gene Clark och George Christopher.
