Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Var går gränsen mellan estetik och ideologi? Den grundläggande frågan löper genom Daniel Rachels redan omdebatterade bok ”This ain’t rock’n’roll: pop music, the swastika and the third reich”. Rachel går grundligt igenom rockhistorien för att hitta exempel på artister som vid olika tillfällen och med uppsåt av varierade slag, använt nazismens symboler, kläder, slagord eller rörelsemönster i låttexter, scenshower, videor eller intervjucitat.
I det gedigna källmaterialet uttrycker artist efter artist sin fascination för nazisternas estetik, men försöker hålla ideologin ifrån sig. Exempel på återkommande ungefärliga resonemang: ”Hitler var världens första rockstjärna” och ”jag försvarar inte vad SS gjorde, men uniformerna var snygga”.
Mest utbrett och frekvent är användandet under punken, där de ofta väldigt unga artisternas provokationslusta, becksvarta nihilistiska humor och spelade eller äkta kunskapsbrist ständigt samverkar. Punkens ideliga flörtar med fascistisk ideologi framstår ofta som ett enda långt föräldrauppror. ”Vi hatade de äldre” som en 19-årig Siouxsie Sioux, i punkens barndom ofta iklädd korsett och svastika-armbindel, uttryckte det i tidningen Sounds. Hennes bandkamrat Steven Severin menade att svastikan och järnkorset var ”symboler för provokationer mot en äldre generation som behövde gå ur vägen och göra plats för de yngre”.
Men, invänder Rachel, hur många äldre kände egentligen till punken just då? Och om viljan att provocera var så svår att stå emot – varför är det bara nazismen man vänder sig till och inte något annat brott mot mänskligheten?
Kanske kommer Rachel allra närmast en förklaring till varför fascinationen uppstod just inom punk och hårdrock, och för all del även bland uppburna och ofta svartsynta rockgenier som Bowie och Nick Cave: ”Artists drawn to the darkest corners of human nature fixate on Nazism, history’s ultimate expression of it”.
Efter punken får Rachel svårare att hålla samman sin bok. Han gräver inte lika djupt eller drar lika tydliga trådar mellan samhälle och musik när det gäller till exempel den tyngsta hårdrocken eller hiphoppen som när han rör sig i punken och det tidiga 80-talets efterföljande genrer och subkulturella rörelser. Trots att hiphoppen har en lång historia av antisemitism avhandlas den bara i ett halvt kapitel som kretsar kring Ice Cube och Nicki Minaj.
Samtidigt hade ”This ain’t rock’n’roll” förlorat i slagstyrka utan bokens mer nutida delar. Fascismen på en global politisk nivå finns närmare den faktiska makten i dag. Att som naziapologeten Kanye West döpa en låt till ”Heil Hitler”, när även tidigare stabila demokratier snuddar vid fasciststyre, slår hårdare än de kvantitativt fler punkexemplen.
Å andra sidan har tidsavståndet till nazismen vuxit, vilket skapar helt nya bisarra situationer. Just Kanye West, eller Yedolf Hitler som artistkollegan Jack White vitsigt kallade honom i somras, får inte mer än ett par stycken i Rachels bok, men megastjärnans utveckling från svårt narcissistisk Ikaros-figur till fullblodsfascist är ändå något annat än alla tidigare exempel. Inte minst för att radikaliseringen skett i en hypermedial offentlighet där sociala medier och devota fanskaror lätt accelererar monumentala urspårningar.
I slutet av maj meddelade West att han var ”färdig med antisemitism” i en utläggning som påminde om när en influerare berättar att ”skinny jeans” är ute. Med en axelryckning reducerade West sitt intresse för nazism till en tillfällig modenyck.
I vår tid lyfter Rachel också fram dagsfärska k-pop-exempel (BTS, Pritz och Twice), som aningslöst råkar återanvända punkens nazivurmande, trots att de har pr-team stora som fotbollslag och därmed borde kunna stoppas någonstans på vägen.
Därmed blir k-pop-artisterna ytterligare bevis för att okunskap om vår historia ökar risken för att upprepa den. Och, konstaterar Rachel dystert, allt bara fortsätter.
Läs mer om musik och andra texter av Mattias Dahlström
