Populärmusiken bygger i bästa fall på öppenhet och möten. Från första början skapades den genom musikaliska korsbefruktningar och enskilda artisters envisa vägran att rätta sig i ledet. Även om den friheten ständigt ifrågasätts och utmanas kommer den i slutändan alltid att vinna, eftersom den är roligast, funkigast och vackrast.
Ingen artist personifierade den outtröttliga kampen för ett fritt och öppet konstnärskap mer än Sly Stone, som dog på måndagen i sviterna av lungsjukdomen kol, samt andra underliggande hälsoproblem.
Stone föddes som Sylvester Stewart i Dallas i Texas, men växte upp i nordkaliforniska Vallejo. Där lärde han sig tidigt flera instrument och sjöng i gospelkören. I mitten av 60-talet började han sedan arbeta som radio-diskjockey och i studion blandade han soul med The Beatles och The Rolling Stones. Samtidigt spelade han keyboard på inspelningar med ett antal vitt skilda artister, från Dionne Warwick och The Righteous Brothers till Marvin Gaye och Jan & Dean.
Det som förenar allt han gjorde fram till det att han satte samman Sly & The Family Stone är den totala öppenheten och nyfikenheten.
För honom tycktes det inte finnas några utmaningar eller, än mindre, några problem med att låta rock’n’roll möta funk, pop omfamna gospel eller jazz lägga armen om soul. Allt var möjligt.
Den ambitionen följde sedan inte bara med in i Sly & The Family Stone – den var själva grunden. Sly Stone tillät inga etiketter i sin musik. Han förstod först av alla, och bättre än någon annan, att musik är musik och människor är människor. Sly & The Family Stone var ett band där svart och vitt suddades ut och ersattes av alla regnbågens färger i alla tänkbara nyanser. Medlemmarna i det som har kallats ”rockens första integrerade band” hade olika hudfärg och kom från alla tänkbara olika bakgrunder.
Musiken lät därefter. På tidiga album som ”Dance to the music” (1968) och ”Stand!” (1969) smälte Stone samman rock’n’roll, pop, soul, jazz, funk och gospel med medborgarrättsrörelsens hoppfullhet och hippie-erans naiva optimism. Med hittar som titelspåret från den förstnämnda, och ”Everyday people”, etablerade sig Stone som 60-talets mest moderna stjärna, mitt i samtiden, med fingret i luften.
Utan Sly Stone inget av Princes genreupplösande funkpop. Utan Sly Stone inget av Massive Attacks försök att placera soul och reggae i ett regnigt Bristol.
Det är musik som är intim, familjär och personlig, det finns ofta ett självreflekterande i texterna som står i bjärt kontrast till mycket av dåtidens poplyrik. Samtidigt är den, just därför, också oerhört universell och inbjudande.
Mycket av det eklektiska som i dag ses som självklart gick Sly Stone i bräschen för: Utan Sly Stone inget av Princes genreupplösande funkpop. Utan Sly Stone inget av Massive Attacks försök att placera soul och reggae i ett regnigt Bristol. Utan Sly Stone inget av Beyoncés genrediskuterande på ”Cowboy Carter”.
När 60-tal gled över i 70-tal kom verkligheten snabbt i kapp Sly Stone. Drömmen om ”peace, love and understanding” kraschlandade i ett tidigt 70-tal med ett misslyckat Vietnamkrig och restriktiv, konservativ politik. I kombination med Stones tilltagande drogmissbruk blev musiken allt mörkare. På de förvridna mästerverken ”There’s a riot goin’ on” (1971) och ”Fresh” (1973) är Sly Stone mer desillusionerad än förut, men kanske också ännu mer musikaliskt innovativ.
Sedan tog det stopp. Viljor utanför bandet – skivbolag, Svarta pantrarna – ville styra musiken i olika riktningar samtidigt som konflikter började uppstå även inom bandet, framför allt mellan å ena sidan Stone och brodern Freddie, å andra sidan den andra viktiga musikaliska motorn och basisten Larry Graham. I kombination med ett eskalerande drogproblem blev pressen på Stone än mer svår att hantera.
Gruppen började långsamt lösas upp och skivorna gjordes alltmer av Stone, helt på egen hand. Då gick också något förlorat. Stone var för all del bandledare och visionär, men utan kumpaner att stöta och blöta idéer med förlorades kraften från förr.
Stones soloframträdanden, både live och på skiva, blev från 80-talet och framåt alltmer sporadiska och ojämna, samtidigt som han sjönk ned i en allt tuffare ekonomisk kris som under en period gjorde honom hemlös.
Först från mitten av 2000-talet började Stone långsamt ta sig upp på fötter igen. Återupptäckt av nya generationer musiker, som The Roots Ahmir ”Questlove” Thompson, som nyligen gjorde dokumentären ”Sly lives!” med den talande undertiteln ”The burden of black genius”, kunde Stone till slut återfå den rättmätiga position i musikhistorien han förtjänar. Som en pionjär som gick först i ledet i kampen för en mer öppensinnad musik och värld.
Sly Stone blev 82 år. Han har tre barn: sonen Sylvester Jr med exfrun Kathy Silva och döttrarna Phunne och Novena Carmel.
