Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Mattias Timander
”Lämmelvalsen”
Weyler, 187 sidor
Den som skriver om Norrland stämplas alltid som debattör, konstaterar journalisten Hjalmar. Han är berättarjaget i Mattias Timanders nya roman ”Lämmelvalsen” och han vet, ty med bas i Stockholm har han täckt sina forna hemtrakter i både press och i en reportagebok.
Och nog har han rätt i att Norrland alltid på något sätt blir politiskt. En sörlänning som släpper ur sig ett ”i Norrland” lockar alltid fram ilskan hos de som bor i de två tredjedelar av Sverige som ligger norr om Solna. Kulturjournalisten i Timanders debutroman, den dubbeltydigt betitlade ”Din vilja sitter i skogen”, var född och uppvuxen i Kiruna. Också Hjalmar härstammar därifrån, och det gör som av en händelse även Mattias Timander. Och för Kirunaborna ligger Norrland söderut, förklaras det kort i romanen.
Rörelsen från debutboken upprepas i uppföljaren. De är på samma gång utflyttar- och hemvändarromaner. Huvudpersonerna flyttar till Stockholm och bygger journalistkarriärer, men flyttar åter till Kirunatrakten när den kallar. I ”Lämmelvalsen” är det ett mångmiljonarv som gör det möjligt för Hjalmar att återvända. Hans föräldrar har dött i en bilolycka och de efterlämnar till Hjalmars stora förvåning 37 miljoner. Det har lönat sig att verka i den stora gruvans närhet.
Så Hjalmar vänder hem igen. Tänker att han ska samla vanligt folks berättelser till en ny reportagebok om att bo i och runt en stad vars geografiska läge skiftar beroende på storkapitalets krav. Så många svenska städer beror ju på industrialiseringens prioriteringar och Kiruna kanske mer än de andra. På insidan av bokens bägge pärmar finns en handritad karta, gjord av en utsocknes upptäcktsresande i början av 1900-talet. Den visar Kalix älvdal med omnejd, och på den tiden var Kiruna ett nybygge. Numera är staden ett flyttbygge. En mobilstad.
Hjalmar inleder sitt återvändande med att bo på ett av de nybyggda, luxuösa hotell som lockar internationella besökare med helikopterfärd i vildmarken på dagen och lokal gastronomi, spa och massage på kvällen. Men han tränger djupare in i regionens berättelse och kommer till slut att flytta in hos gamle Isak, som har en hel del att berätta om släktled på släktled.
Nästan helt säkert är det också Isak som är den Drömmare man möter i separata, mer suggestiva kapitel. Isak är en boklärd man med såväl Samuel Beckett och Proust som Thomas Bernhard i hyllorna. Ävenså undervisar han Hjalmar i hur man bäst läser PO Enquist. Han brukade också vara en man som man litade på för att få visioner om livsval och framtid. Men han har tappat den förmågan, säger han. Och han läser inte längre. Det temat låter Timander vara skuggigt.
De romaner som utspelar sig i städerna söderöver är ganska utbytbara, identitetslösa, och skulle lika gärna kunna utspela sig i Odense, Gent, Hamburg eller Milano
Norrland och politiken ja. När jag såg den nya romanens titel tänkte jag omedelbart på den falska myten om hur lämlar springer i kö utför stup när de blivit för många. Tänkte på utflyttningen från glesorten. Men i den här romanen är Lämmelvalsen något annat och mer bokstavligt, gudskelov. Politik finns det visst: gruvbolaget, kolonialismen och den ofta brutala försvenskningen, laestadianismens forna härjningar, de historiska och nutida konflikterna mellan renägare och andra näringar, överrumplande klassresor och så vidare.
Men allt det där hamnar i skymundan när Hjalmar alltmer låter de lokala människoliven och framför allt naturen breda ut sig och få huvudrollen. Prosan är så lugnt lunkande, konkret och avvaktande att man blir överrumplad även av så små bilder som att knakandet i ryggen när ”drömmaren” vrider överkroppen i sängen ”låter som när man blandar en kortlek”. Den sortens liknelser är mycket ovanliga, för de behövs inte.
Realismens bilder är fullt tillräckliga. Som hur det droppar smältvatten från tak och faller snö från förvårens trädgrenar, hur ljuset sneddar över älven och den brännande kylan när man stoppar händerna i den. Naturen omfamnar. I en kort passage ur Drömmarens visioner beskrivs hur en katt dör medan dess ungar försöker dia, hur småfåglarna skriker på hjälp och sörjer, och ”hur räven drar sig undan, uppgiven i blicken” vid kattens sista andetag. Det är grymt och vackert, mäktigt och utan åthävor.
Att den svenska samtidslitteraturens centrum ligger i ”Norrland” råder det ingen tvekan om. De romaner som utspelar sig i städerna söderöver är ganska utbytbara, identitetslösa, och skulle lika gärna kunna utspela sig i Odense, Gent, Hamburg eller Milano. Skit samma ju. Så känns det ofta i alla fall. Kanske är det just en aning lokalpolitiskt driv som ligger bakom känslan av mer liv och passion i litteraturen från norr om Solna.
Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker