Mattias Timander sveper en tunn fernissa över den svenska ensamheten

Det är nåt så underbart gubbigt med den unga romandebutanten Mattias Timander. Eller åtminstone med hans huvudperson. När Timanders generationskamrater inom poesin retar gallfeber på kritikerna med en ny, flamsig och skenbart ytlig och urban stil, vänder sig Timander åt rakt motsatt håll med en landsbygdsroman. Det kan i och för sig också väcka irritation, för det kanske inte är helt politiskt korrekt att framställa övre Norrland som sävligt och bakåtsträvande, även om det nu i vissa avseenden råkar vara sant. Och trots att Timander gestaltar bymiljön utanför Kiruna som en plats där man mest tänker långsamma tankar, så skriver han samtidigt fram den djupa eftertänksamhet som bor i långsamheten.

Den gravt lillgamla jagberättaren befinner sig alltså väldigt långt ifrån slynglarna på Soho House. Referenserna är bland annat Kronblom, Martin Ljung, Povel Ramel, Owe Thörnqvist och Brita Borg. Knappt ens jag, med min betydligt högre ålder, har någon vidare koll på dem. Jaget umgås mest med den gamla tanten han bor granne med, Viola. De sitter och glor i ”storstugan hennes” där de ”tar kaffet” och pratar grov dialekt.

Först blir jag oroad av att boken är skriven på det viset. Det blir lätt dålig buskis av dialekt i skönlitteraturen, om man inte tonar ner den och nöjer sig med signalord. Men ganska snart sugs jag in i den tungrott allvarsamma rytmen. Stilen är kongenial med både berättarjaget och innehållet. Det är väl genomfört. Jag accepterar världen som gestaltas genom dess egen språkmelodi. Dessutom är Timander smart nog att anpassa språket en aning när jaget så småningom hamnar i storstan.

Författaren är kunnig kring landsbygdens detaljer, som att gubbarna gärna står bredvid varandra och inte mittemot när de snackar, eller att nästan alla (män) går runt med hörselkåpor och Helly Hansen.

Men den stora grejen i jagberättarens liv är hur han upptäcker litteraturen på egen hand, i en totalt ointellektuell miljö. På så vis rör det sig om en bildnings- och utvecklingsroman. ”Har du blivit sån där bohem”, säger Viola. Jaget läser framför allt franska författare, Patrick Modiano blir husguden. Men i takt med att läsbegäret ökar kommer också en krypande oro, som uttrycker sig i att naturen tycks vilja honom något. Djuren börjar skicka skumma, symboliska meddelanden genom sitt beteende och han fattar att han måste dra.

När han går i exil i Stockholm träffar han den prettointellektuella självskadetjejen Vera Brandt, och förhållandet med henne står i skarp kontrast mot relationen med Viola hemma i byn. Eller? I undertexten ligger att skillnaden kanske egentligen inte är så stor.

Men alltså, på riktigt, använder unga människor ”Gillar du Kafka” som öppningsreplik?

Hur som helst dras han snabbt in i unglitterära kretsar, och skildringen av dem väcker en kuslig men också parodisk igenkänning: precis som i den norrländska byn tar man sig an verkligheten med existentiellt allvar, även om replikerna är rappare och gäller kultur snarare än natur. Men alltså, på riktigt, använder unga människor ”Gillar du Kafka” som öppningsreplik? Sitter de verkligen på sena efterfester och diskuterar Beckettcitat? Vilken hysterisk mardröm! Stackars människor. Jag har väldigt kul på deras bekostnad.

En svaghet kan jag dock se i romanen: jagets underliga lösdrivartillvaro, både på landet och i stan. Han tycks ha ärvt pengar, men Timander tappar ändå i trovärdighet och verklighetskontakt när jaget bara kan gå runt och skrota utan att känna stress över försörjning.

Å andra sidan kan författaren då rikta fullt fokus på tankar om tillhörighet. Vad är egentligen ett hem? Hemlösheten blir också politiskt belyst, eftersom jaget grubblar över varför byborna har så dålig koll på sin egen släkthistoria och upprätthåller urgamla konflikter som ingen längre minns vad de handlar om. Det gäller i och för sig folket i stan också.

Kopplingen mellan den norrländska byn och litteraturbranschen har gjorts förr, men den är ändå intressant: ”Alla känner alla och hatar varandra och tävlar om samma lilla plätt och vill ha byn för sig själv”.

Och är det något Timander visar, så är det att de unga hippa författarna bara upprätthåller en tunn fernissa över något annat: den säregna, svenska ensamheten.

Läs fler texter av Aase Berg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur