Det har gått sex år sedan senaste soloskivan ”Den stora glömskan”. Mauro Scocco har hunnit fylla 64 och få en vuxen, utflyttad dotter.
I titelspåret på nya skivan ”Livets rytm” sjunger han: ”Jag lever i exil här/ingen guldring på mitt finger/jag svarar inte längre/om telefonen ringer”. Ensamt kanske, en aning isolerat. Och Mauro Scocco beskriver sin livsrytm i dag som lugnare, inte minst socialt.
– När jag var 30 hade jag 30 kontakter i min telefonbok som jag ringde varje vecka. Nu är det kanske tre, säger han.
Så handlar det också om något annat i den här fasen av livet, som kommer sig av att man helt enkelt har levt längre: att man har hunnit göra och uppleva saker. Särskilt om man debuterade som artist som artonåring och har över 600 registrerade låtar i bagaget.
– Ämnena är de samma. Same old shit: ensamhet, längtan, kärlek. De stora existentiella frågorna. Det är egentligen bara erfarenheten som är annorlunda.
Den nya skivan är tillbakablickande. Som låten ”Skånegatan” om när Mauro lämnade uppväxten på Östermalm för rockliv på Södermalm och efterfester hos bland annat Ulf Lundell.
– Jag har ju drömt om saker. Och nästan allt jag har drömt om har hänt. Jag ville ha en karriär inom musik, det har jag fått. Jag ville ha barn, det har jag fått. Jag ville ha ett eget skivbolag, det hade jag i 17 år. Många boxar är tickade. Då blir det så, vad ska man drömma om nu då?
Det har han inte kommit på än.
Varför en ny skiva nu då? Inte behöver han pengarna – han gjorde ett rejält miljonklipp för några år sedan för sin andel i musikföretaget Kobalt music – inte heller handlar det om att han tror att ”världen sitter och väntar på ett till Mauro Scocco-album”.
– Jag tyckte att jag hade några låtar som det var så pass hög kvalitet på att man känner ”men det här måste ju ut”. Om inte annat så säger någon i ens närhet det.
Tanken var dock att det bara skulle bli en ep, max fyra låtar. Sedan växte det. Allra sist in kom ”Trubbel”, som Mauro Scocco gjorde på uppdrag av SVT-serien ”Svärtan”.
Ja, det är Olle Adolphsons låt, som tidigare tolkats av inte helt dåliga artister (Scoccos ord) som Monica Zetterlund, Sven-Bertil Taube, Håkan Hellström och Freddie Wadling.
– Det är inte lätt att tolka en låt som gjorts så många gånger. Men det blev en bra grej. Jag tyckte den skulle finnas där bland min produktion. De hade redan börjat pressa vinyler, så jag fick säga ”ni får krossa de där, vi har en ny låt på skivan. Stoppa pressarna.”
Att göra vinyl var givet. Det ska finnas en A- och en B-sida, bilder på bandet (här från inspelningen i Atlantisstudion), låttexter. Mauro Scocco har bara ett problem med vinyler: att de slits ut snabbt.
– Jag hade en liveplatta med Ryan Adams som jag lyssnade på jämt. Nu är hela skivan förstörd, och den finns inte att få tag på. Så om någon har Ryan Adams live at Carnegie Hall i fräscht skick så är jag intresserad…
Det är också viktigt för Mauro Scocco att göra album, om man med det menar: att låtarna tillsammans berättar en historia, så att helheten blir ett större konstverk än delarna i sig.
– Det är ju kapitel i en bok. Det är det som jag tycker är knepigt med streamingen. Allt blir muzak till slut. Nu har det ju blivit så att man säger ”vi ska grilla ikväll”, och kör skön grillmusik. Det gör musiken till någon jävla bakgrundstapet.
Inget spellistetänk, inget strömningstänk, utan albumtänk. Så kom till exempel låten ”Jag kan höra musiken” in – det behövdes lite upptempo, något mindre allvarligt, för helheten.
Mauro Scoccos egen favorit på skivan är ”Du behöver inte springa längre”, som handlar om hans mamma. När hon gick bort kunde han plötsligt skriva den där låten som han länge tänkt på.
– Hon har sprungit och släckt bränder i hela sitt liv. Familjens och andras. Kvinnor på 1950- och 1960-talet, när jag växte upp, då var det så här: du har ett heltidsjobb, du städar själv, du ska fixa middag på kvällen. Och det är inget som någon ens ifrågasätter.
Allt är inte dåtid. Det finns också något framåtblickande i skivan, om vad som ska hända härnäst. Men Mauro Scocco tror inte det blir något mer soloalbum.
– Jag skulle vilja göra grejer ihop med folk. Det är jävligt coolt med grupparbete också, säger han.
Vem han skulle samarbeta med är dock oklart.
– Det finns en massa människor som är bra. Markus Krunegård till exempel, men han har tyvärr slampat iväg och gjort 15 supergrupper med andra människor. Men jag gillar honom. Så det hade varit kul.
Läs mer:
Josh Homme: ”Misstagen har blivit mina käraste minnen”
Jonas Lundqvist: ”Jag kom bara ut med en ny skiva från behandlingshemmet”