Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Alexander Ernstberger, grundare av fondbolaget Allra, har blivit en idol bland många unga. Det märks tydligt när DN träffar honom på en boksignering i NK och hundratals står i kö. Bland annat Tiktokprofilerna ”Von Greven” och ”Grischelino”. Grisch är alltså den nya stekaren. Och om det är något som Ernstberger utstrålar så är det just det.
Allramannen säger att det ”saknas manliga förebilder för unga i näringslivet”; han är gärna en. Samtidigt vill han inte stå bakom att ”hamna i klammeri med myndigheterna”, påstår han i P1:s Söndagsintervju. Detta alltså från Allragrundaren som dömdes till sex års fängelse för grovt mutbrott och grov trolöshet mot huvudman. Han tillsammans med andra köpte värdepapper till överpris, för pensionssparares pengar. Sedan gick en del av detta överpris tillbaka till att berika dem själva. Vi snackar hundratals miljoner kronor de är skyldiga staten.
Hans egen analys av varför vissa unga inspireras av honom är att han lyckats, och vågat visa det.
Det är en naiv, om inte rent av falsk, syn på fascinationen. Ja, där finns myten om mannen som hoppade av gymnasiet och lyckades bli mångmiljonär, som skryter om att köra racerbil på Nürburgring, flyga helikopter och som ett tag ägde Sveriges dyraste villa. Men det finns många rika personer – Sverige har bara en Alexander Ernstberger. Han hade allt, förlorade allt – satt i högsäkerhetsfängelse – och ställde sig upp för en runda till i boxningsringen, skyldig staten 300 miljoner kronor.
Han är Sveriges wolf of Wall Street. Och det är en oemotståndlig berättelse
Han är Sveriges wolf of Wall Street. Och det är en oemotståndlig berättelse.
Alexander ”friad i ting, fälld i hov” Ernstberger gör allt för att få folk att tro på den, att glömma vad han faktiskt gjort. Och han passar perfekt in i en subkultur som drivs av självförverkligande genom individuell rikedom, en kultur som återuppstår då och då – yuppies, stekare (kommer ni ihåg grejen att ”vaska champagne”) och nu grisch. Och att fronta sig själv som en bad boy som trots enorma motgångar kämpar vidare, delar han med många av de stora internationella männen i ”manosfären”. Den före detta kickboxaren Andrew Tate har exempelvis lyckats skapa en enorm följarskara samtidigt som han utreds för människohandel – något Tate menar är en konspiration mot honom. Förstås.
På samma sätt förstår Ernstberger att Allraskandalen både är ett illaluktande bagage och en möjlighet att utmåla sig som kämpe mot systemet. Allra användes, påstår Ernstberger rent konspirationsteoretiskt, som ett sätt för politikerna att få igenom en ändring av pensionssystemen. Han var bara en syndabock.
Världsbilden han bär blir tydlig när han i DN-intervjun hyllar Sverigedemokraterna som de enda som med trovärdighet kan rensa upp allt ”gegg” i svenska myndigheter, eftersom SD inte är ”en del av etablissemanget”. Och på Ernstbergers boksläpp kryllade det av SD:are. Deras världsbilder har ju lätt att mötas: Det handlar om en blindhet inför vad makt innebär. Sverigedemokraterna har tjänstemän i regeringskansliet, men tror ändå att de fortfarande är en rörelse mot eliten. Ernstberger är dömd brottsling, tjänade pengar på svenska pensionssparares bekostnad, men ser sig som ingenting annat än ett offer.
Det saknas fortfarande manliga förebilder för de unga.
Läs mer:
Max Hjelm: Min kompis säger att han inte har råd med teater – men lägger 800 kronor på halvmaran
Max Hjelm: Det lönar sig redan att arbeta – regeringen slår bara på dem som ligger
















