Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
István tar sig från fattigdomen i Ungern till stora rikedomar i England. Den spikraka resan uppåt i David Szalays Bookerprisvinnande roman ”Flesh” (som i vår kommer ut på svenska som ”Kött”) kommer med en känsla av att det måste vända, att allt kommer att gå åt helvete. Saker kan väl inte bara bli bra?
Romanen inleds med att István som pojke blir invigd till köttets lustar av den äldre grannkvinnan, och dödar hennes man. Istváns vanligaste replik är ”Okay”. Han är tillbakalutad och inte särskilt driven, men får ändå ett rikt liv. Det känns nästan… för lätt, som att något lurt ligger bakom.
Berättelsen är klassisk, återkommande. I Karl-Ove Knausgårds roman ”Nattens skola” (2024) kokar huvudfiguren en katt och fotar den, dödar en hemlös, och når toppen av konstvärlden. En dag ska han få betala för det, han känner själv hur ”något blivit nedsmutsat, det var själen, den var oren”.
I Knausgårds bok är handlingens ursprung utskrivet. Det handlar förstås om tanken om att göra en deal med djävulen: Faustmyten.
Efter en redig fylla förtjänar man en baksmälla
Något i myten talar till oss. Efter en redig fylla förtjänar man en baksmälla. Folk som lyckas måste ha gjort något fuffens.
Och det gäller inte bara personlig framgång. I den mest klassiskt kända Faustmyten, Goethes drama från 1800-talets början, går uppfinnaren som slutit ett avtal med djävulen vidare till att utveckla hela samhället, med rasande fart. Det är först då, när enskilda människor står i vägen för hans utvecklingsiver, som han slutgiltigt går över gränsen till det onda, då han ber djävulen att få bort dem, och de dödas.
När Goethe skrev dramat hade upplysningstiden blommat under ett sekels tid, den industriella revolutionen stod i sin linda.
Mycket har skett sedan dess. Och visst, även nu, två hundra år efter att Goethes ”Faust” skrevs, finns det människor som blir rika genom att köra över andra. Och utvecklingen har kommit med nya problem – klimatförändringar, atomvapenhot.
Men ojämlikhet, illvilliga människor, miljöproblem och hot mot säkerheten är inte det nya i det moderna samhället. Sådant har alltid funnits. Det nya är att vi skapat det första samhällssystemet där både individer och hela länder kan lyfta sig ur fattigdom utan att stjäla, plundra, mörda. Nu kan man bli rik eller lyftas till skyarna genom att göra andras liv bättre.
Sedan år 1800 har barnadödligheten i Sverige gått från 30 procent till nära noll. Den förväntade livslängden har ökat från 30 till över 80 år. Medelinkomsten har skjutit i höjden. Vi kan transplantera hjärtan och har element i våra isolerade bostäder. Vi har socialförsäkringssystem och fri utbildning.
Utvecklingen har ingen like i världshistorien, och det är svårt att känna att det finns något syndigt i att fler människor fått det bra.
Sedan 80-talets ”nyliberala” era har en ny våg av kritiker samlat kraft
Men sedan 80-talets ”nyliberala” era har en ny våg av kritiker samlat kraft. De ställer sig mot global marknadsekonomi och upplysningstankar om mänskliga rättigheter och individualism. Till vänster främst genom att drömmande kalla vår tid för ”senkapitalistisk”, som om synden är på väg att ta slut. Till höger försöker nationalister stänga igen det öppna samhället. De delar en känsla av att världsordningen slutat leva upp till sina löften, som att djävulen börjat ta betalt för all utveckling sedan axelvaddarna och neonfärgernas årtionde.
Men det är inte sant. De senaste 50 åren har svensk bnp per capita fördubblats, trots att koldioxidutsläppen per person har minskat. Människor fortsätter erbjuda sådant andra vill ha, och uppfinna saker som förbättrar våra liv: som skaparna av Loveable (det svenska AI-företaget som gör att man kan skapa en hemsida utan att koda), Zara Larsson med sin musik, utvecklarna av mRNA-vaccin (som räddat miljontals människors liv).
I ”Flesh” når István en oväntat hög livsstandard genom att följa minsta motståndets lag. Men han blir rädd att förlora rikedomarna, och försöker trixa för att behålla dem för sig själv. Det är så dagens marknadsmotståndare – som Trump med sin isolationism – agerar. Tragiskt nog kan vi lämna en värld som levererar, av rädsla att någonting ska gå fel.
Vissa letar ständigt efter djävulens underskrift i det marknadsliberala samhällskontraktet. Forntida människor hade trott att vårt levnadssätt är byggt på magi. Vi kallar det för tillväxt.
Läs mer:
Max Hjelm: Vem vill ha en stad med fler soptunnor än träd?
Max Hjelm: Semmelbilden får mig att känna mig dum i huvudet
