Man hade kunnat tro att det är positivt att folk vill visa upp litteraturen, närma sig den, prata om den. Tji! Inte om det är av fel personer på fel sätt.
Köper folk kepsar med kvinnliga författarnamn (som Virginia Woolf, Simone de Beauvoir och Sapfo) är det ”pinsamt”, menar DN Kulturs Sandra Stiskalo. När en före detta ”Paradise hotel”-deltagare läser en bok för första gången sedan grundskolan (”Skärvorna” av Bret Easton Ellis) så hånas han i sociala medier. När en tjej på Instagram gör ett sponsrat samarbete där hon lyfter en bok som ”sommarens sexigaste accessoar” ber folk om att bli skjutna i huvudet. Eventifieringen av litteratur (som att folk går på boksamtal) är dålig, eftersom det fokuserar mer på författaren än boken, tycker såväl Expressens kulturchef Victor Malm som de profilerade litteraturkritikerna och författarna i podden Gästabudet.
Så här låter det. Men den som på allvar vill att fler ska kunna försörja sig på att skriva litteratur och att författare och poeter ska tjäna mer måste också vilja att böcker blir en större del av fler personers liv. Ideligen höjs röster för att införa lagstadgade bokpriser. Risken finns att det bara leder till att en subkultur hålls levande av staten, med söta bokhandlar och dyra böcker som bara handlas av de redan intresserade.
Författarförbundet gick nyligen ut och lovade att ta fram en modell för ”rättvisemärkt” ljudboksströmning, där författarna alltså får mer betalt. Och det vore väl alldeles underbart om en sådan tjänst tillkom utan att lagstadga bort strömningstjänster som är billigare, där de författare som vill skriva snabb, snaskig och lättuggad litteratur till ett överkomligt pris kan ge sin publik vad den vill ha.
Men att påstå att bokmarknaden gärna får vara en marknad och ha ett brett utbud irriterar folk. Svenska Dagbladets kulturskribent Per Klingberg reagerar starkt (12/8) på att jag flera gånger under året diskuterat litteraturbranschens rädsla för marknadsekonomi och förälskelse i statligt tvång. ”Glättig klacksparksliberalism”, fnyser han.
Kanske, tänker Klingberg högt, grundar sig mina åsikter i ”omedveten moralism”, en uppfattning om att kultur tillhör ”hobbyns domäner”? Mitt motstånd mot lagstadgade bokpriser grundar sig så klart snarare i den uppenbara frågan varför böcker skulle vara det enda exemplet där prisreglering inte ger katastrofala konsekvenser. Men även i övrigt har ju Klingberg missuppfattat allt. Det handlar om att böcker måste ta en större plats i Sverige.
För vissa får det vara en hobby. Och nej, det är inte hela världen.
För så här: Urgröpningen av litteraturstödet till förlagen behöver stoppas och biblioteksersättningen borde höjas från att i dag ofta vara långt lägre per lånad bok än till och med vad ljudboksföretagen ger. Inget att ta med klackspark. Men sen då? Även om de där bidragen höjs kommer alla som vill inte kunna få offentlig finansiering för sitt kulturintresse. För vissa får det vara en hobby. Och nej, det är inte hela världen.
Men lika lätt som det är att vilja att fler läser mer kvalitetslitteratur, lika svårt är det att finansiera tillräckligt mycket av den om inte fler bryr sig om litteratur på åtminstone något sätt. Sannolikheten att någon faktiskt läser en bok är större om böcker syns i offentligheten, petar på en i vardagen, pratas om på AW:n – än om de bara står och väntar i en bokhandel man aldrig går in på. Kapitalets och de större konsumentgruppernas intresse för litteratur och författare behövs om litteraturen ska fortsätta utvecklas och vara en viktig del av det offentliga samtalet. Även om alla som läser eller köper böcker inte kommer att tillägna sig vad en kritiker tycker är ”genuint utmanande”, eller en ”slösande rik bok”.
Den stora faran är annars att boken blir som operan: Impopulär, bidragsberoende och samtidigt otillgänglig på grund av de höga priserna och minimala utbudet. För inget ont om opera som konstform, men den har inte direkt strypgrepp på den svenska samhällskroppen.
Läs mer:
Max Hjelm: Om att gnälla är en konstform vinner kulturdebattörerna varje gång
Max Hjelm: Något är knasigt när Moderaterna är mer mot invandrare än för tillväxt