Jag uppmanar ingen att gå tillbaka och se kulturminister Parisa Liljestrands (M) tal på invigningen av Göteborgs Filmfestival i början av året. Hon vevade om hur bortskämd filmindustrin är och att hon minsann inte är branschens kompis. Finsk stämning uppstod.
Under talets gång började ett par personer bua. Kulturkrigsministern Liljestrand presenterar då sin stora kicker för talet, ett reformförslag: Regeringen tillsätter en utredning för att bekämpa illegal ip-tv, så att pengarna går till upphovspersonerna – inte kriminella. Direkt utbrister någon – högt – ”Men VA?!” och flera börjar skratta.
Direkt utbrister någon – högt – ”Men VA?!” och flera börjar skratta.
Situationen i Göteborg var ett resultat av två sidor som bestämt sig för att hata varandra. Men förslaget var också apart. Filmbranschen ville ha mer finansiering, och här lyfte kulturministern illegal streaming genom tjänster som det väl mest talas om i sportsammanhang. Illegal ip-tv är alltså en tjänst som gör att man (olagligt) rundar de riktiga kanalerna för att se något.
Runt 700 000 svenskar använder sådana tjänster som ip-tv och det betyder att mer än en miljard kronor försvinner från strömningstjänster och svenska idrottsklubbar, som delvis finansieras genom att sälja sändningsrättigheter. Nu har utredaren i alla fall presenterat ett förslag på hur ett riktigt förbud av illegal ip-tv kan se ut, och det är väl bra att försöka komma åt otyget. Netflix och andra strömningstjänster är nog också nöjda.
Det är dock långsökt att det skulle lösa särskilt mycket mer finansiering till filmskapare, författare, målare och andra i kultursektorn som klagar på regeringens politik. Och även om kulturministern försöker få till mer privat finansiering och fler mecenater – vilket är en bra kamp – konstaterade Myndigheten för Kulturanalys att förutsättningarna för det i dagens läge är begränsade.
Men det finns andra, mer närbesläktade frågor med ip-tv, som regeringen hade kunnat driva för att ha en positiv attityd till kulturellt skapande snarare än bara ett mål om att bråka med kreativt folk.
I en annan del av Sverige kämpar just nu Författarförbundet mot Kungliga Biblioteket, som skapar en AI-modell. Författarna vill inte att KB ska ta deras verk utan att betala för det. Och i USA driver skivbolag en liknande process mot AI-företagen, där de vill att låtskapare ska få betalt likt av Stim eller Spotify, när musiken används.
Här finns en uppenbar lucka för liberala och borgerliga politiker att faktiskt erbjuda sakpolitik som grundar sig i värden som äganderätt och samtidigt stå på kulturskapares sida.
Hur ska man ställa sig till artificiell intelligens användning av upphovsskyddat material? Hur får museer använda böcker, och vad ska de betala för det (i dag kan biblioteksersättningen vara lägre än en lyssning på, typ, Storytel – vilket redan är väldigt lite pengar)?
Se där, en möjlighet att driva kulturpolitik snarare än kulturkrig, att värna kulturen i stället för att fokusera på att riva ned institutioner.
Läs mer:
Max Hjelm: När stormakterna tar för sig tänker jag på Olof Palme
Max Hjelm: Kan det här vara världens mest bisarra försvar av misogyni?
