Minns du det stora kebabbråket? Restaurangen Midan på Hornsbergs strand i Stockholm visade sig vara så bra att folk vallfärdade dit, till nöje för kunder och krögare. Men de hade glömt att fråga någon: Grannarna. De som fick livet förpestat av sportbilar, nattliga läten och att gästerna inte var vita. Det sågs som ett riksintresse: SVT sände ett avsnitt av debattprogrammet ”Opinion live” från restaurangen. Det var 2019.
Sedan försvann konflikten ur rampljuset men ilskan rullade på. Bostadsrättsföreningen försökte vräka restauranger, förlorade i två rättsliga instanser – och betalade mer än 800 000 kronor i rättegångskostnader. Till slut köptes Midan ut.
Men de har så otur, hornsbergsstrandarna. Nu har nya element börjat störa. Liv utanför fönstren som är för exotiskt och folk som är för glada.
Några människor har nämligen visat sig ha den dåliga smaken att använda den dansbana som finns vid vattnet till att dansa, salsa bland annat.
Det är dans och håll igång som håller dem uppe natten lång. Några människor har nämligen visat sig ha den dåliga smaken att använda den dansbana som finns vid vattnet till att dansa, salsa bland annat.
Ja, det är sant. Och lika lyhörda som skrivkunniga kvartersklagare har skickat in inte mindre än tre medborgarförslag till staden om att på olika sätt krossa denna lilla rundel för idkande av pardans.
Är det ändå inte underligt?
Det här är vuxna människor som hade kunnat köpa bostad var som helst. De valde helt självmant att lägga flera miljoner kronor på att få bo just i ett område planerat för många restauranger, utomhusbad, umgänge och dansbana. Helt frivilligt har de bosatt sig här, och gång på gång klagar de för att folk använder utrymmena precis som de är menade.
Handlar det om att ”fel” sorts människor låter på fel sätt? Kanske. Men åtminstone inte bara. Det handlar snarare om svenskhet. Vid Fridhemsplan i Stockholm stoppade nyligen de boende planer för en takbar, i såväl Uppsala som Skurup har grannar försökt få skolgårdar att ta bort basketkorgar för att idrottandet låter.
Små exempel i ett hav av bortskämda klagomål. Jag vill argumentera emot, skriva saker om att städers själ och hjärta och åtråvärdhet är livet och stöket. Men ibland måste man inse när man förlorat. Det här är en sådan gång.
Vi har testat stadsliv i Sverige – det var ett misslyckande. Vi vill uppenbarligen inte ha något annat än en kebablös, stillasittande tom ödemark där minsta barnlek stoppas och musiken tystnat. Ingen betongdjungel men gärna en betongöken. En svensk tiger – förbjud alla ljud.
Läs mer:
Max Hjelm: Ska folk leka Batman för att tysta demonstranter, Jomshof?
Lisa Magnusson: Vill vi verkligen vara ett land som kastar ut barn utan sina föräldrar?
