Kulturminister Parisa Liljestrand (M) åkte till det krigsdrabbade Ukraina och kom hem med en ny insikt: Konst kan vara enande (Kvartal 24/4). Hon har tidigare uttryckt liknande tankar i SvD. Kultur har tidigare haft som uppgift att vara ”obekväm för att utmana”, menade hon då, men nu kan den snarare ”ha en kraft att ena”.
Och självklart kan den det. Men är det konstens uppgift?
Sverigedemokraterna har länge tyckt att samtidskonst ska sluta skattefinansieras eftersom den är ”splittrande”. När Kristdemokraterna i vintras presenterade ett nytt kulturpolitiskt program lade de tonvikt vid kultur som värnar ”det vackra”. Vad som är snyggt kan man visserligen ha olika syn på, men det är inte en strävan efter utmanande konst, direkt.
Den nya konservativa fronten verkar mest gilla stillsamma Carl Larsson-parafraser på idylliska hem och vacker natur. Sådant som hundra år efter att ha skapats är oförargligt, historiskt, vackert – men meningslöst, betryggande: Kuddkonst.
Sådana tavlor har förstås en plats, till exempel i hotellrum och i reklam för Region Dalarna.
Sådana tavlor har förstås en plats, till exempel i hotellrum och i reklam för Region Dalarna.
Kulturministern avslutar sin Kvartal-essä med att efterfråga ”forum för att kunna vrida och vända på frågan om vad och vilka vi vill vara, i dag och i morgon”. Absolut, men sökandet efter ”enande” kultur kommer inte ge det. Alls.
I boken ”Allt fast förflyktigas” från 1982 behandlar marxisten Marshall Berman svårigheten att förhålla sig till en föränderlig värld: ”Alla former av modernistisk konst och tanke har en dubbel karaktär: de är på en gång uttryck för och protester mot moderniseringsprocessen”, skriver han. Så är det också med många av våra viktiga, svenska verk. De kanske inte är svenskfientliga, men definitivt kritiska.
Tänk bara på dessa genuint svenska klassiker:
Vilhelm Mobergs utvandrarserie är inte en kärleksförklaring till svensk kultur, utan en smärtsam uppgörelse mellan traditionen och hoppet om något nytt och bättre. Per Anders Fogelströms stadsserie illustrerar den misär som följde i moderniseringens spår. Selma Lagerlöfs ”Kejsarn av Portugallien” är allt annat än en pittoresk pastoral. Klas Östergrens ”Gentlemen” gjorde upp med tron på de rationella projekt som genomsyrade Folkhemssverige – de två senare delarna i serien försöker förstå vad som blev kvar när det försvann.
Det är kritisk litteratur som blivit enande, då vi hittat gemenskap i kluvenheten. Och i den kollektiva erfarenheten.
En annan folkkär person, Kristina Lugn (som publicisten Per Svensson träffande beskrev det hade ”revolterat mot rostfriheten i världens modernaste land”) förklarar i en dikt att hon gärna ställer sig utanför Nordiska Kompaniet och ser ut som en galen kossa. Hon fortsätter med: ”Dom arbetsföra brukar gilla lagom voluminösa husdjur som har lärt sej att inte gläfsa…”
Visst låter de husdjuren som den kuddkonst som kulturministern och hennes likar längtar efter? Den som är så ofarlig i sin pacificerande, lugnande skönhet.
Det är inte så lätt det där med att mötas i nationsskapandet.
Fast vad är ens ofarligt längre? Om något borde räknas som samlande konst så är det väl ett oförfargligt, varmt täcke i brons, som minnesmärket för terrordådet vid Drottninggatan. Men de konservativa blev ju tokiga då också, kritiserade att det var omfamnande i stället för hatiskt.
Det är inte så lätt det där med att mötas i nationsskapandet.
Splittrande konst enar alltså ofta, enande konst kan visa sig splittra. Därför kan man inte beställa gemenskapande konst, folket samlas kring det som känns äkta – ofta är det sådant som skaver. Och det går inte att planera fram.
Inte ens för en kulturminister som drömmer om konstnärer som inte kan gläfsa.
Läs mer:
Max Hjelm: Det stora kebabbråket var bara början – jag inser att jag har förlorat
Lisa Magnusson: Därför dök modetyrannen upp med en fläck på klänningen på Metgalan
