Sophie Elise, en av Norges största influerare, delade en text på Instagram, mellan sitt träningsschema och sponsrad reklam för en matkasse. Hon menar att författaren Karl Ove Knausgårds autofiktion inte hade respekterats om han delat sina dagar på sociala medier. Elise upplever att hennes litteratur inte blir tagen som seriös på grund av hennes karriär.
En influerare som känner mindervärdeskomplex gentemot en uppburen författare. Den attityden kanske förvånar den som följt den svenska kulturdebatten.
I våras ägnades ett helt nummer av tidskriften Essä, och ett uppföljande samtal på Kulturhuset i Stockholm, åt en fråga som Horace Engdahl ställde för 20 år sedan: Har högkulturen blivit en subkultur? Prominenta kritiker – Victor Malm, Malin Ullgren, Josefin de Gregorio – menade alla att kvalitetslitteraturens status som finare är ordentligt hotad. Evenemanget på Kulturhuset lät som en gravöl. Poeten Maria Bodin sammanfattade det som en ”defaitistisk mardröm” (DN 13/2).
Och förfallet pågår även på kultursidorna, enligt vissa: Häromdagen muttrade Leif Zern surmulet att litteraturkritikern Olof Lagercrantz aldrig skulle nedlåtit sig till krogrecensioner (DN 12/5). I Fokus noterades bistert att dokusåporna tagit över kultursidorna – till och med Horace Engdahl recenserar ”Gift vid första ögonkastet”!
Men det finns tecken i tiden som talar emot uppgivenheten.
Bilden av läsning som något bra och viktigt – alltså bättre och viktigare än annan kulturkonsumtion – verkar sitta djupt rotad.
Bilden av läsning som något bra och viktigt – alltså bättre och viktigare än annan kulturkonsumtion – verkar sitta djupt rotad. Förläggareföreningens nya rapport konstaterar att 86 procent av de unga vill läsa mer. Och att det näst vanligaste sättet att få boktips – efter från vänner – fortfarande är via recensioner.
I senaste mediebarometern uppmättes den högsta andelen svenskar som läser eller lyssnar på böcker varje vecka sedan 1970-talet. Läsning dominerar. Antalet bokhandlar ökar för första gången på 15 år. Och teknikutvecklingen utgör inte bara ett hot: De som använder mobilen som hjälpmedel för att hitta vad de vill köpa medan de är i fysiska bokhandlar köper mer än de som inte gör det.
Medan den gamla högkulturens fanbärare känner sig förbisedda, verkar andra fortfarande hålla den ”fina” litteraturvärlden högt.
För ett par veckor sedan ramlade jag över följande Sportbladetrubrik i flödet: ”Horaces ilska mot sportjournalistik”. Engdahl, alltså, men de skrev bara förnamn – som om han vore Zlatan. Jag tänker så här: Så länge en Akademiledamot kan användas som klickbete för en kvällstidningsbilaga om idrott är samhället inte så fördärvat.
Läs mer:
Max Hjelm: Unga har aldrig varit med om en finanskris – lägger allt de har i fonder
Max Hjelm: Högern drömmer om kuddkonst – svenskarna älskar det splittrande