Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Den 17 juli har ”The Odyssey”, Christopher Nolans filmatisering av västvärldens urepos, premiär. Att göra en ny version av en klassiker är alltid ett högriskprojekt – folk kommer vara arga, kritiska, kränkta.
Tidigare i år gick en ny filmatisering av Emily Brontës ”Svindlande höjder” – ”Wuthering heights” – upp på bio. Kritiken flödade från recensenter: Berättelsen var inte sann till boken, filmen var ”pajig voyeurism”, det kändes som ”mjukporr”.
I Expressens podd ”Kulturen” (13/2) jämförde Kristin Lundell karaktärerna med ”en billig bysköka” och ”en strippa”. Hon var bedrövad över att det vår så mycket sex i filmen och frågade sig: ”Får man göra så här med min favoritbok?”
Jag tänker att man bör göra så med folks favoritböcker.
Precis som filmen ”Barbie” (2023) i all väsentlighet skapades för att sälja dockor, kan man se filmatiseringar av klassiker som reklampelare för böcker. Lundell var själv nära på att inse det när hon, träffande, kallade ”Wuthering heights” för ”Downtown Barbie”. I Sverige nådde försäljningen av boken just svindlande höjder tack vare filmen – en ökning med 900 procent.
Det är kritik som mest blottar att folk inte vet vad skådespeleri handlar om
Innan Nolans version av Odysséen ens har haft premiär har kritiken haglat. Det finns rasister som är arga att Helena spelas av en svart kvinna. Och massa greker har nån slags blod och jord-ilska över att ingen av de här fantasikaraktärerna spelas av en grekisk skådespelare. Lika dumt. Det är kritik som mest blottar att folk inte vet vad skådespeleri handlar om.
Men diskussionen handlar också om hur trogen till ursprungsverket filmen kommer att vara. SVT:s litteraturredaktör Johan Schéele tar fram skämskudden. Han har nämligen en teori om att långa böcker aldrig blir bra filmer.
Risken finns förstås att ”The Odyssey” är dålig eller missar viktiga delar av berättelsen. Jag kunde inte bry mig mindre. Boken finns ju redan. Det riktigt kritiska är att filmen blir så stor som möjligt, når en ny publik, ger reklamplats för litteraturen.
Den så kallade ”läskrisen” är värst bland unga killar. Tjejer har fått årets läsinjektion med med Brontë – det är dags att fånga grabbarna. Christopher Nolan är troligen den största filmskaparen av vår tid, och nu skapar han en chans att göra klassisk litteratur hipp igen.
Läs mer:
Max Hjelm: Om inte han anses svensk nog, vem räknas då?
Max Hjelm: Ett ciderkrig mellan Sverige och kontinenten når ett obegripligt slut
DN:s ledarredaktion: Putin ser allt mer ut som en förlorare