En gift, 50-plussare till tonårsmamma skriver till DN:s expertpanel och ber om råd. Hennes man har tjänat pengar, hon har tagit hand om barnen. När hon funderar på skilsmässa ser hon bara sin ”ekonomiska ruin” framför sig.
Psykoterapeuten Daniel Rosenlind svarar med de råd som kan ges, som att gå i parterapi och att partnern kanske borde spara pension åt henne. Det är förstås viktigt att försöka lösa predikamenten, men vi måste också påminna om att detta inte bara är ett individuellt problem – utan som Rosenlind nämner: den klassiska kvinnofällan.
En politisk fråga, även om det knappt märks: i dag är jämställdhetsdiskussionen stendöd.
För tio år sedan var det ett hett ämne ifall föräldraförsäkringen skulle ”individualiseras”, som en jämställdhetsreform. I dag talas det i stället alltmer om ”familjer” – vilket är en konservativ samtidsvinst. På så sätt döljs vad familjen som den främsta enheten får för konsekvenser för många kvinnor: Att de inte har möjlighet att skilja sig från sin partner. Även om kärleken tar slut. Även om mannen beter sig illa.
På jämställdhetsområdet har Sverige varit ett föregångsland. Detta tack vare strategiska och långsiktiga feministiska reformer, som baserats på en individuell välfärdsstat och arbetslinje. Det är en resa vi kan vara stolta över, men än är vi inte i mål.
Var tredje kvinna med två barn under fem år arbetar deltid – men bara var tionde man. Kvinnor står fortfarande för 70 procent av föräldraledigheten och vabbar mer. Det går ut över kvinnors karriär och pension. Och i de heterosexuella relationer där båda lönearbetar lika mycket tar kvinnor ändå mer ansvar i hemmet.
Borde vi inte ha en diskussion om hur offentliga system befäster dessa problem och hur de kan minska dem?
Visst, man måste få välja hur man lever sitt liv.
Men borde vi inte ha en diskussion om hur offentliga system befäster dessa problem och hur de kan minska dem? Kan vi reformera föräldraförsäkringen, underlätta att dela pensionen med sin partner? Hur kan frågor som gäller så många hamna så lågt på dagordningen?
Sverige fick nyligen en ny jämställdhetsminister i Nina Larsson (L). Hon lyfte vid sitt tillträdande att jämställdhet attackeras från religiöst, totalitärt och konservativt håll – samt att skolan och arbetet mot hedersrelaterat våld är prioriterat. Regeringen stärker aborträtten. Verkligt viktiga saker, som inte borde stå i vägen för en bred jämställdhetsagenda. Och från oppositionen får hon ingen konkurrens: Socialdemokraterna ångrar sitt tidigare feministiska fokus.
Att kvinnor fastnar i en situation där de inte kan skilja sig utan att hamna i ekonomisk ruin är ett strukturellt och politiskt problem – hur ”ute” feminism än blivit.
Läs mer:
Max Hjelm: Unga har aldrig varit med om en finanskris – lägger allt de har i fonder
DN:s ledarredaktion: Sänk barnbidraget för alla kärnfamiljer med två barn