Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Jag var 17 år när jag började besöka den illaluktande lilla lokalen i Stockholm. I Liberala ungdomsförbundet fann jag andra unga, arga nördar. Varje vecka samlades vi och åt gifflar – alltid gifflar – och bråkade om ideologi. Sverigedemokraterna var den självklara politiska motståndaren: Jimmie Åkesson engagerade sig politiskt för att han hatade det öppna samhället, vi för att vi älskade det.
På en pressträff i fredags meddelade L-ledaren Simona Mohamsson att hon vill ge Sverigedemokraterna ministerposter. Det var en tragisk dag för liberalismen.
Men på ett personligt plan gör det också ont att se de personer jag fann liberalismen med, vara de som begraver den.
Jag minns hur jag som ny Lufare hörde äldre medlemmar stolt berätta om hur Barbro Westerholm tog bort sjukdomsstämpeln för homosexuella. Nu omfamnar man partiet som mer än några andra i svensk politik visat förakt för hbtq-rörelsen, som sagt att Pride legitimerar pedofili.
När synagogor skändades med nazistiska hakkors brukade vi ”lovebomba” byggnaden, genom att klippa ut små pappershjärtan och sätta upp dem på väggarna. Nu ska partiet som ”har sina rötter i nynazismen”, enligt vad Mohamsson själv sade för bara ett par år sedan, in i regering.
”Rasistiska nötter med nazistiska rötter”, löd ett underfundigt plakat som Simona Mohamsson höll upp.
På smutsiga golv satt vi för bara några år sedan med tuschpennor och skrev på kartong, redo att demonstrera mot en allt större organiserad nationalism. ”Rasistiska nötter med nazistiska rötter”, löd ett underfundigt plakat som Simona Mohamsson höll upp. På fredagens pressträff gav hon i stället Jimmie Åkesson en varm kram och talade om att de tillsammans ”tar ansvar för Sveriges bästa”.
Mitt engagemang i Luf tog slut när partiet valde att söka makt med vad man kallade sin största ideologiska motståndare. Men jag har burit med mig vänner, gemensam historia och ideologisk kompass från Luf.
Till stora delar styrs den liberala partiorganisationen av just min tids Lufare. De har valts till politiska poster och jobbar som politiska tjänstemän.
Vi brukade säga att vi skulle förändra partiet inifrån, göra det till en äkta liberal, human och medmänsklig kraft.
Så tog de över partiet.
Och aldrig har Liberalerna gett upp sina ideal mer än nu. På fredagen såg jag min generations liberaler ta död på en hundraårig frihetskamp.
På fredagen såg jag min generations liberaler ta död på en hundraårig frihetskamp.
Beskedet är den logiska slutpunkten efter några års vilsna vandring. Men det känns ändå som ett slag i magen. Bara ett par dagar före den gemensamma pressträffen hade Åkesson sagt att det var förmätet av en invandrare som Mohamsson att säga vad Sverige handlade om. Nu pratar hon om en ”värderingsmässig gemenskap” mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna.
Resan hit har gått läskigt fort.
För ett par år sedan skrev L-ledaren att ”SD är större Putinvänner än Sverigevänner” – nu ska de på Liberalernas mandat styra över svensk utrikespolitik i regeringen.
Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) sa, som Luf-ordförande, om SD: ”Det är alltid vår uppgift att se till att de är så maktlösa som möjligt.” Nu, med fredagens besked, blir L i stället garanten för att de får så mycket makt som möjligt. Pourmokhtari anklagade SD för att pusha invandrare till att lämna Sverige. Tidöregeringen har utfört en aldrig tidigare sedd offensiv för att kasta ut och misstänkliggöra invandrare.
Jag förstår att partiledningen tror att beslutet ska rädda partiet över spärren i höst. Men vad är överlevnad värt om priset är liberalismen? Man bygger inget långsiktigt fritt samhälle på öppenhetens fiender.
Många i Liberalerna är emot den inslagna vägen. Partistyrelsen var oenig – 8 reserverade sig mot beslutet som 13 stod bakom. Liberala ungdomsförbundet kräver att hela partistyrelsen avgår. Den 22 mars ska partiet rösta om vägvalet.
Malin Sjöberg Hagrell, ordförande för Liberala kvinnor och regionråd i Uppsala, säger: ”Om den här linjen går igenom så kommer hela partiet att implodera”. Det vore också det enda rimliga. Partiet som kallar sig Liberalerna har då nått vägs ände. Något annat kommer att behöva ta dess plats.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Mohamssons omfamning av Åkesson är sista stoppet för Liberalerna
Max Hjelm: Jimmie Åkesson höjer insatserna – det är dags att lämna spelet
