Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Det här är världens sämsta tid och plats – kanske någonsin. Åtminstone känns det lite så efter att ha lyssnat på avsnittet ”Kris i befolkningsfrågan: Varför har vi slutat ligga?” från podden Starta pressarna med Daniel Suhonen. ”Vi lever i ett samhälle där det varken är nice att vara vuxen eller anpassat för att vara barn”, svartmålar S-studenters ordförande, Elfva Barrio. Hennes organisation har tillsammans med S-tankesmedjan Tiden lanserat en rapport om det allt lägre barnafödandet, där otryggare bostadssituation och arbetsmarknad målas ut som anledningar.
Regeringen har ju tillsatt en utredning för att ”föreslå åtgärder för en hållbar befolkningsutveckling och ett mer familjevänligt samhälle”. Men alla har redan sina favoritlösningar.
Anna Björklund, författare och med i referensgruppen för utredningen, noterar i poddsamtalet att invandrare slutar skaffa många barn när de väl flyttat hit. Katalys egen Sixten Engqvist svarar skojfriskt: ”Framtidstron var högre i en krigszon än när man bott två år i Sverige”. En kommentar som nog borde tas på lite mer allvar – den motbevisar ju hela tesen! Att subsahariska Afrika typ är de enda länderna som inte har fallande barnafödande beror väl knappast på starka hyresgästföreningar?
Att subsahariska Afrika typ är de enda länderna som inte har fallande barnafödande beror väl knappast på starka hyresgästföreningar?
Jag raljerar. Det finns säkerligen svenskar som drar sig för att skapa familj eftersom de står mellan boenden på en osäker andrahandsmarknad och är fast i vikariat-hoppande. Men barnafödandet minskar globalt – förklaringen måste vara större än nationell politikutveckling. Länder som Ungern och Kina, som betalar folk för att skaffa barn, har inte lyckats vända trenden.
Just att förklaringen bakom beteendeförändringen är så komplex är nog vad som gör debatten så dum: Eftersom ingen ändå vet, passar alla på att presentera politik de redan har.
S-studenter vill ha trygga jobb, Liberalerna lägre skatt för barnfamiljer, Moderaterna mer rut-avdrag, Sverigedemokraternas och kristdemokraternas ungdomsförbund tror att lösningen är mer hemmafruar och mindre feminism.
Att partierna, likt en Ica-handlare som byter bäst-före-datum på utgånget kött, ivrigt återlanserar gammal skåpmat som nya krisers lösningar flyttar fokus från vad frågan borde vara:
Ska politiken alls försöka ”föreslå åtgärder för en hållbar befolkningsutveckling” – med vilket menas få ungdomar att ligga oskyddat, och i förlängningen uppfostra ny arbetskraft? Är det ett mål i sig?
Eller finns politiken tvärt om till för att öka människors frihet, varpå systemen får balanseras efter effekterna av folks fria val?
Ja, välfärden och pensionssystemet kommer pressas om arbetskraften minskar. Men det är väl politikens uppgift att hjälpa människorna, snarare än människornas uppgift att hjälpa politiken?
Läs mer:
Max Hjelm: Det här är fighten som kulturkrigsministern borde ta
Max Hjelm: Nu får unga pojkar i 35-årsåldern inte ens dra Hitlerskämt längre
