Opera
”Fanny and Alexander”
Musik: Mikael Karlsson. Libretto: Royce Vavrek, efter Ingmars Bergmans film. Dirigent: Ariane Matiakh. Regi: Ivo van Hove. Ljus och scenografi: Jan Versweyveld. Kostym: An D’Huys. Medverkande: Susan Bullock, Peter Tantsits, Jay Weiner, Sarah Dewez, Sasha Cooke, Anne Sofie von Otter, Thomas Hampson, Loa Falkman m fl. Scen: La Monnaie, Bryssel. Speltid: 2 tim 30 min.
Häromveckan var jag på ett panelsamtal om grekisk tragedi, där en av deltagarna formulerade det han såg som en avgörande skillnad mellan scenkonst och film. En film, menade han, kan vara hyfsad eller rent av dålig och ändå vara njutbar att titta på. Men en teaterpjäs eller operaföreställning måste vara lysande för att inte vara direkt plågsam.
Om påståendet är korrekt – och det är det, enligt min erfarenhet – lägger det ribban högt för kompositören Mikael Karlssons senaste projekt. Tillsammans med den kanadensiska librettisten Royce Vavrek, med vilken han tidigare har tolkat Lars von Triers ”Melancholia” (Kungliga Operan, 2023), har Karlsson skrivit en engelskspråkig opera baserad på världens bästa film, det vill säga Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” (1982).
Urpremiären äger rum på La Monnaie i Bryssel. Att den inte sker i Sverige, där filmen just nu är scenaktuell i Teater Galeasens hyllade uppsättning, ger en viss frihet från julfirare som kan filmens första 90 minuter utantill. Produktionsteamet, inklusive regissören Ivo van Hove och scenografen Jan Versweyveld, närmar sig uppdraget som en öppen fråga: hur överför man egentligen detta fem timmar långa mästerverk till en spänstig operaföreställning med hälften så lång speltid?
En nyckel till hur Karlsson och Vavrek hanterar materialet finns i programhäftet. Filmvetaren Maaret Koskinen berättar i en essä om Bergman att han under perioden då han arbetade med manuset till ”Fanny och Alexander” var som förhäxad av såpoperan ”Dallas”. Och det immersiva, det lekfulla, det överdådiga i förlagan får på La Monnaie löpa fritt. I en av inledningsscenerna dansar hela ensemblen runt familjen Ekdahls julbord och sjunger med förtjusning ut namnen på rätterna: The herring! The sausage! The cutlets!
Dessutom förstärks Ariane Matiakhs symfoniorkester av ett maffigt surroundsystem. Det är som Wagner och ”Star Wars” på samma gång
Originalets maximalism och skyhöga budget sätter sin prägel också på musiken. Kompositionen är rytmisk, bombastiskt arrangerad i lager. Dessutom förstärks Ariane Matiakhs symfoniorkester av ett maffigt surroundsystem. Det är som Wagner och ”Star Wars” på samma gång. Med det inte sagt att nyanserna uteblir. Tvärtom är det slående hur väl berättelsens skiftningar framträder, och hur effektivt van Hoves regi håller samman den annars riskabelt mångfasetterade produktionen.
Stringens uppnås bland annat med hjälp av dramats tre huvudsakliga rum. Familjen Ekdahls hem är det första. På La Monnaie är filmens jugendvåning långt bort; i stället täcks scenen av en snöig granskog. Sången bärs av sopranen Susan Bullocks Helena. Musiken är varm, lättillgänglig, lite Strauss – eller varför inte ”Ensam hemma”.
Både orkestreringen och kostymerna skalas ner så fort vi kommer till biskopsgården. Fanny (Sarah Dewez) och Alexander (Jay Weiner), som tidigare burit färgglada jultröjor och snickarbyxor, ser nu ut som små schartauanska Acne-modeller i gråa sjok. Deras fångvaktare, Thomas Hampsons Vergérus och Anne Sofie von Otters Justina, för sig med exemplarisk stränghet. Samtidigt drar det musikaliska uttrycket mer och mer åt modernistiskt kusliga klanger, typ ”Riddar Blåskäggs borg”.
Duetten och subjektsupplösningen mellan Ismaël (Aryeh Nussbaum Cohen) och Alexander hör till föreställningens absoluta höjdpunkter
En sorts förlösning uppnås i operans sista del, koncentrerad runt Isak Jacobis (Loa Falkman) antikvitetsbutik. Scenen dränks nu i ett mystiskt, bärnstensfärgat ljus, framhävt av speglar på väggarna. Duetten och subjektsupplösningen mellan Ismaël (Aryeh Nussbaum Cohen) och Alexander hör till föreställningens absoluta höjdpunkter. Båda är briljanta sångare – men Jay Weiner, femton år gammal, i en av sina första roller över huvud taget, överträffar hela ensemblen med sin änglaröst.
Det verkar på något sätt rimligt. För i både operan och filmen är ju barnperspektivet avgörande. Förutom i biskopsgården, då de är instängda i ett tält, fokaliserar Fanny och Alexander hela dramat genom att sitta eller ligga längst fram på scenen, närmast publiken. Att de ofta leker med en laterna magica blir vacker blinkning till både originalet och Ingmar Bergmans personliga biografi.
I centrum för båda två står illusionens kraft: den lilla världen som, då och då, speglar den stora. Eller, som Mikael Karlsson nyligen uttryckte det i en intervju DN (25/11), konstens förmåga att få publiken att ”komma nära en stor känsla”.
På La Monnaie är det just det som händer. Och om inte detta fantastiska verk får resa vidare efter de inplanerade nio föreställningarna vore det faktiskt en skam.
Läs också:
Kompositören om nya operan: ”Bergman hade säkert varit lite sur”
