![](https://i0.wp.com/static.bonniernews.se/gcs/bilder/dn-mly/b69668b8-ec03-412c-9508-2aaecb6990c8.jpeg?interpolation=lanczos-none&fit=around%7C1024:576&crop=1024:h;center,top&output-quality=80&w=1200&resize=1200,0&ssl=1)
– Jag övar inte. Jag är verkligen superdålig! Ibland kan det ta månader innan jag ens tittar på en gitarr.
Mdou Moctars amerikanske basist Mikey Colun, som sitter intill, nickar bekräftande och gör en yvig tumme ner över sin bandledares huvud på datorskärmen framför mig: ”Han tränar inte.”
Att gitarristen Mdou Moctar plockar upp sitt instrument enbart när han har fått en ny låtidé eller ska spela live är minst sagt förvånande. Han är del av de senaste decenniernas våg av ökenblues, och är tuareg (eller kel tamasheq) från Niger. Men han är också en av nutidens mest snabbfingrade gitarrister, oavsett världsdel eller genre. Alla jämförelser med Jimi Hendrix och Eddie Van Halen, som gärna dras fram när en flink gitarrist dyker upp, känns för en gångs skull relevanta.
Den vänsterhänte 37-åringen från Niger spelar med furiös attack på sin vita Fender. Det engelska begreppet ”shred”, som betyder ungefär strimla, känns passande för att beskriva hans stil. När bandet fått upp farten har de samma glödgade energi som MC5 eller ett ungt Public Enemy.
Dagen innan vår videointervju spelade bandet på festivalen Coachella. Det var samtidigt starten på deras amerikanska turné. Mdou Moctar och Mikey Colun berättar om ett fullpackat, entusiastiskt tält redan klockan halv fyra på eftermiddagen.
Nu sitter de i ett ljust, elegant hotellrum någonstans i ett kylslaget Los Angeles och blir intervjuade av europeiska journalister via Zoom på löpande band. Förmiddagssolen strilar in genom gardinerna och gitarrfantomen Moctar verkar trött. Han gnuggar sig med handflatorna i ansiktet och den långa kroppen sjunker ibland djupt ner i stolen när frågorna inte verkar intressera honom. Som när jag vill veta om hur det faktiskt gick till när han som tonåring byggde sin första gitarr av träbitar och bromskablar till en cykel. ”Det har jag redan berättat om så många gånger.”
Mdou – smeknamn för Mahamadou – Moctar har spetsigt skägg, djupt liggande ögon och saknar några tänder i nedre käken. Hans ansikte får mig att tänka på en boxare.
Gruppens nya skiva ”Funeral for justice” är om möjligt ännu råare än tidigare album.
– Musikaliskt är det definitivt ett väldigt angeläget album. Det är viktigt att musiken matchar texterna. Några av Mdous mer högljudda gitarrsolon är som ett rop på hjälp eller som en siren, säger Colun.
Flera av låtarna genomsyras, precis som tidigare, av Moctars antikoloniala hållning. Kritiken mot västerlandet i allmänhet och Nigers gamla kolonialmakt Frankrike i synnerhet är syrlig. På omslagsmålningen ligger en blodig kista utslängd i öknen bland några döda fåglar. I bakgrunden brinner det vid horisonten. Ovanpå kistan syns Afrikas karta.
Nu vaknar Moctar till och häver sig upp i stolen.
– Vi har uran men Frankrike äger det och de bestämmer priset. Samtidigt har vissa av våra städer inte ens elektricitet. Vi säger till världen att vi vill ha hjälp, men då tar Frankrike en del av de pengarna. Vi är inte fria att göra vad vi vill.
Niger ligger i Sahelområdet och landet har stora naturtillgångar som uran, guld och olja. Samtidigt är det ett av världens fattigaste länder. Frankrike hade militärbaser kvar i landet ända fram till förra årets militärkupp.
Mdou Moctar var just då på internationell turné och kunde inte återvända hem på flera månader. Han berättar hur myndigheterna därefter haft ögonen på honom på grund av hans kritik mot statskuppen.
– När jag hörde att de letade efter mig gick jag självmant till dem. Jag sa: jag är här, vad vill ni veta? Hellre det än att de ska leta efter mig eller skada min familj… Det var väldigt svårt. Nu är det ok, de ringer inte mer.
På nya albumet ryms även andra känslor, som kärleken till Moctars hemstad i låten ”Tchinta”. ”Längtan efter mitt land uppslukar min själ” sjunger artisten som ofta är ute på turné.
– Jag växte upp i Tchintabaraden. Låten handlar om hur jag står på sanddynen utanför och ser hela staden. Och hur jag saknar den, säger Moctar.
”Funeral for justice” är inspelad i ett hus norr om New York. De sov, lagade mat, åt och spelade in tillsammans under fem dagar. Mikey Colun, som också är producent, ville göra det på samma sätt som de skulle ha spelat in i Niger.
Mdou Moctars musik har sitt ursprung i den som spelas på bröllop bland tuareger i Niger, även om deras version är extremt trimmad.
– Japp, Mdou Moctar är ett bröllopsband, säger Mikey Colun.
Han berättar om när han varit på bröllop i landet och hur det påmint honom om uppväxten i Washington DC, i en helt annan värld.
– Ett bröllop i Niger är öppet för alla. Ju mer energi du ger när du spelar desto mer pengar får du. Det byggs upp en otrolig intensitet. I dansen finns det traditionella steg och rörelser, men i slutet blir alla som galna och det blir ungefär som en ”mosh pit”. Energin i ett bröllop är så lik den punkscen jag växte upp med.
Fakta.Mdou Moctar
Mdou Moctar är en av ökenbluesens mest hyllade artister de senaste åren. Han är gitarrist och sångare från Niger. Namnet är gemensamt för både honom och bandet.
Det nya albumet ”Funeral for justice” (Matador/Playground) gavs ut tidigare i maj. Mdou Moctar har gett ut flera album sedan 2008, men slog igenom på allvar först med ”Ilana – the creator” 2019. Uppföljaren ”Afrique victim” var deras första på amerikanska indiebolaget Matador.
Turnerar just nu i USA. I sommar och tidig höst väntar konserter i Europa. Dock inga spelningar bokade i Sverige än.
Läs fler musikintervjuer och fler texter av Magnus Säll