Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Med sin farfars fiol på ryggen, på flykt från ett treårigt förhållande och från sin döende mammas oresonliga krav, ger sig den unga kanadensiska musikhistorikern Audrey Benac ut på en resa i violinvirtuosen Kathleen Parlows fotspår.
Flera års forskning i ett fönsterlöst rum på Torontos musikhögskola, där hon plockat bland gamla bilder, noter, anteckningar och dagböcker, har inte gett resultat. Hon är något på spåren, förklarar hon för sin välvilliga men allt otåligare handledare, men hon är rädd att tappa vittringen, att råka begrava det väsentligaste om hon börjar skriva.
Det är hennes personliga länk till materialet som både dragit in henne i arbetet och gjort att hon fastnat. Farfar Andrew Benac i filmen var elev hos Parlow. Audreys mamma var också violinist i sin ungdom men, till skillnad från pappan och farfadern, gav hon upp sin musikaliska karriär när hon fick barn, något hon aldrig låtit Audrey glömma.
Deragh Campbell i huvudrollen är blek med bleka ögonfransar och rött hår, ett utseende som regissörer ofta dras till när de gör film om känsliga kvinnor med rikt inre liv och sämre sociala förmågor. Drömmarens ansikte där allt speglar sig men förblir vagt. Kanske är det Ingmar Bergmans och Liv Ullmanns fel från början men Campbells intensiva sätt att gå och föra sig, hennes underliggande otålighet, gör att det fungerar här. Man ser att hon vill handla och komma framåt, hon vet bara inte hur.
Det är en rolig karaktärsstudie…hon kommer och går som hon vill och låter andra ta hand om konsekvenserna.
Det är en rolig karaktärsstudie, för trots att Audrey är tystlåten och har valt den ödmjuka, självutplånande forskarens liv så är hon krävande och ganska hänsynslös i sitt instinktiva men till synes planlösa sökande. Kommer och går som hon vill och låter andra ta hand om konsekvenserna.
Hon lyssnar på Edisons fonograminspelning av Parlow på British museum. Hon besöker en engelsk by där den unga violinisten tillbringade krigsåren. Hon vandrar runt i Oslo där centrala delar av Parlows historia utspelar sig och där hon möter en ung inkarnation av henne i den begåvade studenten Elisa, spelad av den spanska stjärnviolinisten María Dueñas.
Det här är Sofia Bohdanowicz tredje eller fjärde film om Audrey Benac, alltid spelad av Campbell. Temat verkar alltid vara forskning som överlappar självbiografin. Den litterära och informativa dialogen skulle få de flesta dramalärare att dra i nödbromsen, men den är i själva verket den som lyfter filmen. Ibland verkar den nästan eftersynkad, som om de egentligen talade ett annat språk, vilket flyttar fokus från de visserligen stämningsfulla och starka bilderna till ljudet, orden, tankarna.
Det subtila, långsamma och sökande är tillbaka på vita duken. Kanske en motståndshandling i höghastighetstider. Bohdanowicz lyckas länge ge det nerv. När trådarna ska knytas ihop och känslofördämningarna brister tappar hon något av vittringen. Den slutliga manifestationen av Audreys sökande är nästan för klockren, just det Audrey var rädd för när hon vägrade skriva.
Se mer. Tre andra filmer som rör sig i den klassiska musikvärlden: ”Amadeus” (1984), ”Pianisten” (2001), ”Tár” (2022).
Läs fler film- och tv-recensioner
