Det var 1997, tiden innan fotografierna låg i massgravar i våra datorer. Jag ser i mitt prydliga fotoalbum bilderna jag tog på Göran Tunström när han brunbränd i blå skjorta och ljusa jeans står och pratar utanför kyrkan i Sunne, ”Prästungens” kyrka. PO Enquist skulle få Selma Lagerlöfpriset och hade bjudit vår familj till prisceremonin. Göran Tunström, som tio år tidigare själv hade fått priset och nu var gäst, bjöd dagen efter oss alla på guidad tur i Sunne och Mårbacka.
”Där bodde Fanny Udde”, sa Göran och pekade på boden där ”Juloratoriets” Fanny Udde tog emot. Verkligheten och böckerna gled i denna sightseeing ihop till något flerdimensionellt. ”Och i det här hotellet arbetade Sidners pappa”, meddelade vår drömciceron. Få gatstumpar i hans Sunne var lämnade oskrivna och det kändes sällsamt att där, mitt i navet av författarskapet, få del av Görans roliga och livliga berättande.
Värmen och gnistan fanns trots att han var märkt av cancer och bara hade två och ett halvt år kvar att leva. De äldsta vännerna som var med dessa oförglömliga dagar är nu döda. PO Enquist, Anders Ehnmark, Bo och Margareta Strömstedt, Torgny Lindgren, Bibi Andersson. Det är både fint och sorgligt att se dem alla glada och levande i mitt album.
Författaren Lars Andersson var inte med den gången, vad jag minns. Men han var en av dem som stod Göran Tunström mycket nära och har nu tagit på sig uppgiften att vara hans biograf.
Som biografi är boken ”Göran Tunström. Försök med ett liv” ovanlig. Inte bara genom dess omfattning, en koloss på 862 sidor, utan också i själva genomförandet.
Om jag jämför med några svenska författarbiografier som kommit de senaste åren, som Johan Svedjedals om Harry Martinson, Ebba Witt-Brattströms om Moa och Harry Martinson, Anna-Karin Palms om Selma Lagerlöf eller Jens Liljestrands om Vilhelm Moberg, tar författarna av de böckerna tydligt hand om livsberättelsen och kontrollerar materialet.
Lars Andersson låter snarare materialet styra. Han finns där mestadels som en hjälp att lotsa oss genom arbets- och anteckningsböcker och brev som han av Göran Tunströms familj fått exklusiv tillgång till. Stoffet citeras ymnigt, särskilt de första 400 sidorna.
Men teknikerna växlar. Vissa avsnitt innehåller analyser av böckerna, med både positiv och (ibland rejält) negativ kritik. Andra ger beskrivningar av de många, långa och äventyrliga resorna. Och mellan varven strör Andersson ingående information, och inte så lite skvaller, om vilka människor Göran – och senare även hans hustru konstnären Lena Cronqvist och sonen Linus – umgicks med och hur skrivandet eller skrivkramperna förlöpte.
Han förefaller inte lägga band på sig, eller kontrollera särskilt mycket. Texten rinner på. Som skribent är han på smittande gott humör, livlig, pratsam, formuleringsglad.
Jag förmodar att jag som jämnårig med Andersson är rätt sorts läsare av en bok som denna. Bekant med Tunströms och flertalet andra författarskap som nämns, känner till rätt många av de hundratals personer som förekommer, har inga problem med att kryssa fram genom textmassorna och snabba på läsningen när jag tycker det bli väl omständligt med långa referat av kasserade bokmanus (ibland på inrådan av författaren själv).
Men vi är nog inte särskilt många, så jag funderar på Lars Anderssons tanke med projektet.
En stor fördel med boken är Lars Anderssons egna snygga kommentarer. En författare skriver om en författare. ”Starkt genomblåst av sin tid, samtidigt hemlös i den.” Texten lyfter när Lars Andersson talar om Lenas bohuslänska ö Koster, hennes strandfynd och blommor och ser att ”för egen del skulle Göran strö växtnamn över sina texter” och ”lägga till med sina ordfarkosters köl” vid hennes holmar.
Men jag hajar till när Lars Andersson sorglöst skickar namngivna personer i Göran Tunströms bekantskapskrets in i hans romaner. Att intressera sig för vad författaren tänkt eller vilka personer och händelser han inspirerats av för att skapa romangestalter skulle i Anderssons och min ungdom inom litteraturforskningen uppfattats som oanständigt. Och ointressant.
Fast det struntar Andersson i och till synes utan samvetsbetänkligheter konstruerar han till stor del sitt biografibygge med hjälp av människor, händelser och situationer som enligt honom ligger till grund för böckerna.
Lars Andersson uppehåller sig, med dokumentens hjälp, rätt länge vid ungdomsåren. Tiden då Göran Tunström försökte lämna Sunne och barndomsåren bakom sig – mamma Rosa, systern, de två bröderna och familjens trauma med prästpappans död.
Uppsala, dit han först for, innebar blossande förälskelser och en inre uppmaning att följa diktarkallet, ofta i kombination. De första dikterna – en del liknar mest svärmiska julklappsrim – gör att han måste stå ut med refus från BLM. Men så tar det fart, ut i världen. Grekland, ön Hydra som han återkommer till livet igenom, Kreta, Patmos och Paris för att som Lars Andersson skriver 1960 ”kraschlanda” i Sunne och tas in på Mariebergs psykiatriska sjukhus. Han hade 1958 debuterat med ”Inringning”, och efter en viloperiod som ”Sunnes Ikaros” vandrande i sjukhusparken reste han tillbaka till Grekland där mamma Rosa 1961 kom på besök.
Göran Tunström lever sitt liv bland vänner och på Hydra möter han en person som kom att betyda mycket, livet igenom. Han skriver i ett brev att ”en kille från Canada som heter Leonard Cohen har nyckeln” (till lägenheten).
Vid det laget hade Sverige fått upp ögonen för det nya litterära löftet och i Stockholm ordnade hans förläggare Gerard Bonnier så att Göran kunde bo i Tor Bonniers lägenhet på Sveavägen medan han skrev på sin roman ”Maskrosbollen” (1962). Lyxigt för en sliten backpacker.
Han, och senare även Lena och Linus, reste långt. Egypten, Mexiko, USA, Guatemala, Indien, Nya Zeeland, Kina. Ofta blir de borta långa perioder, där de etablerar sig och skaffar sig ett umgänge, inte sällan bestående av konstnärer och författare som blev världsnamn. Även om kompisarna på Operabaren i Stockholm enligt Göran uppfattade det som om ”han bara hade varit ute och pissat”.
Men det finns två platser som slutligen betyder mer än alla andra. Lenas Koster och Görans Sunne. Det är där, framför allt i Sunne, som Göran Tunströms författarskap blommar. Och varifrån de mest älskade av hans romaner stammar: ”Prästungen” 1976, ”Juloratoriet” 1983, ”Tjuven” 1986 och ”Berömda män som varit i Sunne” 1998.
Man kan ibland fråga sig vad han gjorde i Guatemala och Peru och på alla miljoner andra ställen när det ändå var i Sunne allt hände.
Göran Tunström får en vacker, stilenlig död, bland vänner, på en middag i hans och Lenas hem i Stockholm. ”Under sittande måltid medan middagspratet pågick föll Göran utan minsta föregående tecken ihop, fångades mjukt mot Göran Sonnevis axel och i hans armar, var ögonblickligt död.”
Jag känner mig trots alla förbehåll inför boken, den vansinniga längden och rörigheten, upplivad av Lars Anderssons sätt att göra oss sällskap tillsammans med Göran Tunström. Flödande, men aldrig tråkigt. Generöst och tillåtande. Vi får hänga med bäst vi kan, flaxa mellan långa citat ur anteckningar och brev, inklusive drömmar (dem hade jag för all del gärna avstått från). Bläddra eller blåsa på om man har lust, det verkar vara fritt fram.
För här finns hela klabbet, för framtida forskning, för Tunström-fanatiker, för den som så önskar. Jag gissar att det är den idén Lars Andersson har med den här boken.
Läs fler artiklar av Maria Schottenius och läs en intervju med Lars Andersson
