Roman
Brenda Navarro
”Aska i munnen”
Övers. Hanna Axén
Tranan, 220 sidor
Just när man trodde att den politiska debatten inte kunde bli tommare myntade en brittisk journalist för ett par år sedan den omtalade dikotomin ”anywheres” och ”somewheres”. Syftet var att fånga värderingsklyftan mellan en kosmopolitisk, liberal elit och konservativa med lägre utbildning, djupt rotade i hembygden. Begreppet har blivit en favorit för att förklara väljarförskjutningar, inte minst i synen på invandring.
Visst är det en lustig tanke, att den elit som behandlar jordklotet som sin privata shoppinggalleria i grunden skulle vara separerad från de resurser som kommer ur själva marken? Speciella nomader det där – som äger bostadsrätter och fastigheter. För att kunna ta sig ”anywhere” i världen bör man dessutom gärna höra tryggt hemma i ett höginkomstland med vit befolkning.
Begreppen kräver också att man bortser från de miljontals människor som tvingas ut i existentiell rotlöshet, bland annat för att tillgodose den globala kapitalismens begär efter billig arbetskraft. Tjänstefolk och cykelbud som lämnar sina barn för att bli kosmopoliter utan rättigheter, det låter väl rimligt? Om det inte är så att migranter bara existerar som något som andra ska ha åsikter om.
Det är hur som helst inte ofta som denna konflikt mellan hemma och borta i världen gestaltas lika explosivt och rasande som i den mexikanska författaren Brenda Navarros andra roman, som nu kommer på svenska i rivig översättning av Hanna Axén.
Om huvudpersonen vet vi främst att hon är Diegos storasyster. Pappa saknas, och mamma har dragit till Madrid för att jobba. När barnen till slut får komma efter är besvikelsen som aska i munnen: Slit, rasism, fattigdom. Vår berättare har tagit hand om sin lillebror, och nu går hon omkring med honom i en plastpåse.
Hon var inte med när han kastade sig ut från balkongen den där dagen, men ljudet när han slår i marken har tagit över hennes väsen. ”Och min kropp som i den stunden blev till en enda virvelvind, torr och full av grus och jord, en sådan som svider i ögonen”.
Det finns ett slags teoretisk kronologi i den här berättelsen, från Mexiko till Madrid och Barcelona och tillbaka igen. Men upplevelsen är snarare att tiden är ett trassel kring en kärna, där allt existerar på samma gång. Är Diego död än? Nej, vi talade ju precis om att några killar har snott hans spanskabok. I en annan passage står systern lutad mot ett träd och ser samma pojkar vara provocerande vid liv – hur är det ens möjligt? ”Deras andetag, blodet som strömmade genom deras kroppar, organen som fungerade.”
Det här är en sorgebok, men förlusten är större än självmordet. Vid ett tillfälle säger berättaren att det hon saknar mest med Mexiko är sin bror – som alltså fortfarande lever. Hon saknar den han var, och den hon var. ”Sedan vi kom till Spanien hade vi levt som amputerade”. Men i hemlandet hänger döda kroppar från broar, där försvinner kvinnor och kommer tillbaka i bitar. Döden är inte det värsta som kan hända där, om någon tror det.
Vår berättare känner sig inte hemma någonstans, däremot vet hon mycket väl sin plats på jorden – och att den ger henne kronisk magvärk och en själslig stress som gör att livet blir värdelöst. Det finns en säregen förbindelse mellan kropp och språk i Navarros roman, där ett mexikanskt slangord kan skapa kortslutning i huvudet och där en moders ständiga syrligheter väller fram som uppkastningar: ”Som om hela magen var full av ironi och hon var tvungen att kräkas upp den”.
”Aska i munnen” kan beskrivas som ett slags abjekt exillitteratur i bemärkelsen att den på många sätt är blandad och tvetydig, och att gränsen mellan människan som objekt och subjekt ständigt raseras. Varken askan eller munnen kan så att säga avskrivas som rena metaforer. Dessutom är boken också genremässigt oren, där den våldsamma tragedin färgas av bitsk humor.
Det är ofrånkomligt att Brenda Navarro omtalas som en del av den nya latinamerikanska vågen, där namn som Fernanda Melchor och Alia Trabucco Zerán gjort succé. Samtidigt har hon tematiska fränder på många andra håll. Bilden av Europa som en bruten kontinent för tankarna till Maxim Grigoriev, och den undanglidande överlevnadskonsten till Emma Clines ”Gästen”.
Mest tänker jag kanske ändå på den politiska förtvivlan som präglar Bong Joon-hos film ”Parasit” från 2019. För även om Diegos dödshopp från balkongen på många sätt förblir ett mysterium, är det också begripligt. Den insikten gör att man vill stänga av hela världen.
Läs fler texter av DN:s Kristina Lindquist här
