Det såg så löftesrikt ut efter en kaotisk period då USA letts av en impulsiv och egotrippad person som var måttligt intresserad av omvärlden och uppenbart okvalificerad för uppgiften. Trump hade som han lovat rivit upp både Parisavtalet om klimatet och kärnteknikavtalet med Iran.
Till saken hörde att bilden av USA som rättsstat hade undergrävts av Trumps attacker mot demokratin på hemmaplan och den stormning av USA-kongressen som han inspirerat till.
Även om det värsta inte hände – Trump förverkligade inte hotet att lämna Nato – lämnade han efter sig en supermakt som hade förlorat inflytande och kraft. Kina hade fortsatt sin maktpolitiska expansion, och Ryssland hade ökat sitt inflytande i Mellanöstern genom att få militärt fotfäste i Syrien.
Men nu stundade nya tider. Ryssland och andra diktaturer och auktoritärt styrda stater skulle inte längre kunna glädja sig över Trumps ”America First”-politik, som gick ut på att USA avsade sig sitt ledarskap. Allierade och demokratiskt sinnade politiker i Europa behövde inte längre befara att USA skulle överge dem.
Vita huset togs över av Biden, som framställde sig som en kompetent alliansbyggare med många årtiondens erfarenhet av utrikespolitik från senaten och som Barack Obamas vicepresident.
Från många huvudstäder hördes högljudda suckar av lättnad. Nu skulle USA återta sitt samarbete med andra likasinnade länder – i livsavgörande frågor som klimat, demokrati och handel.
För att inte tala om behovet att ta itu med de av Trump ignorerade eller misskötta konflikthärdarna Iran, Mellanöstern, Nordkorea, Ryssland och Ukraina.
Hur motsvarade Biden dessa förväntningar? Det finns en del på plussidan: USA blev inte direkt inblandat i ett nytt större krig. Biden lyckades också hålla ihop västalliansen Nato – och expandera den med två länder – efter att Ryssland inlett ett fullskaligt anfallskrig mot Ukraina.
Men det började inte bra. På Bidens bord låg ett avtal som Trump i februari 2020 slutit med talibanerna i Afghanistan. Det gick ut på att USA skulle dra bort den siste amerikanske soldaten i april 2021. I utbyte förband sig talibanerna att inte angripa eller hota USA eller dess allierade. De garanterade också att terrorgrupper som al-Qaida inte än en gång skulle utnyttja Afghanistans territorium för att angripa USA.
När Biden tog över lovade han att följa avtalet, men han sköt upp USA:s uttåg till september 2021.
Inga initierade bedömare betvivlade att talibanerna skulle återta makten i Afghanistan så snart USA-militären gett sig av. Men så sent som i juli uttalade sig Biden optimistiskt om att den USA-stödda regimen i Kabul skulle överleva trots USA:s reträtt: ”Det är högst osannolikt att talibanerna tar över kontrollen över hela landet”.
USA:s panikartade uttåg i augusti blev ett blodigt fiasko och talibanerna visade åter sitt rätta kvinnofientliga och brutala ansikte.
Men det var precis vad som skedde. USA:s panikartade uttåg i augusti blev ett blodigt fiasko och talibanerna visade åter sitt rätta kvinnofientliga och brutala ansikte. Trots att Biden avslutat USA:s längsta krig störtdök hans opinionssiffror och återhämtade sig aldrig.
En annan fatal missbedömning från Washington kom två år senare. Det var när Bidens nationella säkerhetsrådgivare Jake Sullivan den 1 oktober 2023 uttalade sade: ”Mellanösternregionen är lugnare i dag än den har varit på två årtionden.”
Exakt en vecka senare, den 7 oktober, utförde terrorgruppen Hamas sin mordiska räd in i södra Israel. Det blev starten på kriget i Gaza, det blodigaste i Mellanöstern på flera årtionden. Ett krig som sedan spred sig till Libanon, Syrien, Jemen och Iran.
Biden var invaggad i den förhärskande tron i USA och bland en del ledare i arabvärlden, att Palestinafrågan var glömd utan att det kostade dem någonting politiskt.
Saken blev inte bättre av Bidens villkorslösa politiska och militära stöd till den israeliska regeringens skoningslösa krigföring i Gaza, som har skördat minst 46.000 palestinska dödsoffer.
Kori Schake vid den konservativa tankesmedjan American Enterprise Institute formulerar sin syn på Bidens centrala misslyckande på utrikesområdet: ”den vida klyftan mellan sturska uttalanden och vad administrationen faktiskt var villig att riskera eller åta sig för att faktiskt uppnå sina mål”.
Ukraina är ett exempel på det. Biden bedyrade att USA skulle stödja Ukraina ”as long as it takes”, och gav mer än 100 miljarder dollar i militärt och ekonomiskt bistånd. Det var avgörande för att rädda Ukraina från undergång. Men i Washington befarade man en rysk upptrappning som svar, vilket gjorde att ukrainarna ständigt fick för lite och för sent stöd med avancerade vapen för att effektivt kunna slå tillbaka ryssarna.
Föga förvånande har Biden själv en ljus bild av sitt utrikespolitiska arv. I sitt avskedstal på utrikesdepartementet i måndags sade Biden att USA har ökat sitt försprång före medtävlare som Ryssland och Kina:
– Våra motståndare är svagare än de var för fyra år sedan. Låt oss se på Ryssland. Putin invaderade Ukraina. Han trodde att han skulle erövra Kiev inom några dagar. Men sanningen är att sedan kriget inleddes är det bara jag som har stått i Kievs centrum, inte han.
