Turkiet har öppnat ett stort antal gränsövergångar mot gränsen till Syrien för att syriska flyktingar från det nära 13 år långa inbördeskriget ska kunna återvända hem, har president Recep Tayyip Erdogan meddelat.
Sedan i söndags, då Syriens självhärskare Bashar al-Assad störtades, har tusentals syrier tagit sig mot gränsen. Uppemot 3,5 miljoner flyktingar kom till Turkiet efter att det folkliga upproret mot diktaturen under 2011 övergick i inbördeskrig.
Det kommer att ta tid för en så stor mängd människor att resa hem, där det dessutom är osäkert vad som väntar de återvändande och om deras hem finns kvar. Stora delar av Syriens bostadsbestånd och infrastruktur har skadats.
Att en stor del av exilsyrierna kommer att ta sig tillbaka är en stor framgång för Erdogan, som inför förra årets presidentval hade repatrieringen av minst en miljon syriska flyktingar på sitt program.
Omvälvningen i Syrien har fler potentiella fördelar för Turkiet: Först i kön för återuppbyggnaden av det sargade Syrien står turkiska byggföretag redo
Omvälvningen i Syrien har fler potentiella fördelar för Turkiet: Först i kön för återuppbyggnaden av det sargade Syrien står turkiska byggföretag redo.
Ändå är det de regionala maktpolitiska faktorerna som har störst betydelse. Med Assad-regimens fall är Turkiets två rivaler med stormaktsambitioner kraftigt försvagade: Irans ”motståndsaxel” och landförbindelse med Libanon är bruten och Ryssland mister troligen sina militärbaser vid den syriska Medelhavskusten.
Turkiets utrikespolitiska doktrin från Erdogans första period vid makten, ”noll problem med grannländerna”, föll samman för länge sedan. I stället blev det snarare ”många problem med alla grannar”. Inte minst ödelades de tidigare goda relationerna med Israel, så pass att till och med ledarna i terrorgruppen Hamas fick en fristad i Turkiet.
Erdogan har ägnat sig åt att balansera mellan andra tunga aktörer, som Ryssland, Iran och USA. Men de två förstnämndas inflytande i regionen har avsevärt krympt efter Assad-regimens fall.
Med Donald Trump i Vita huset blir USA framtida roll i regionen mindre säker. I samband med rebellernas frammarsch mot Damaskus i helgen förklarade Trump att USA:s militär ska hålla sig undan konflikten: ”Det är inte vår strid!”.
Betyder det att USA kommer att dra sig tillbaka, och till och med ta hem de amerikanska förband som tillsammans med kurdiska miliser bekämpar resterna av IS i Syrien?
Betyder det att USA kommer att dra sig tillbaka, och till och med ta hem de amerikanska förband som tillsammans med kurdiska miliser bekämpar resterna av IS i Syrien?
Det var troliga frågeställningar när USA:s utrikesminister Antony Blinken redan dagen efter Assads flykt från Damaskus överlade med sin turkiske kollega Hakan Fidan. Enligt källor vid det turkiska utrikesdepartementet ska Fidan under samtalet ha sagt att ”Turkiet aldrig kommer att tillåta terroristgrupper att utnyttja situationen i Syrien”.
Det var av allt att döma ett svar på den amerikanska oron för de nya syriska makthavarnas kopplingar till al-Qaida och andra radikala islamistgrupper.
Fidan ska också ha betonat ”vikten av Syriens territoriella integritet och politiska sammanhållning”. Den försäkringen lär knappast ha lugnat Blinken. Turkiet har – liksom Ryssland och Iran – blandat sig i utvecklingen i Syrien på en rad sätt. Dels har man stationerat turkiska soldater i den nordvästliga provinsen Idlib, som de senaste åren varit ett fäste för Hayat Tahrir Al-Sham (HTS) och andra jihadistiska oppositionsgrupper. Dels har turkiskt stridsflyg regelbundet angripit den autonoma kurdiska regionen i nordöstra Syrien.
Efter maktväxlingen i Damaskus har turkisk militär redan gått till anfall mot kurdiska förband i två städer i norra Syrien. Erdogan är ute efter att skapa en buffertzon mot de PKK-anknutna kurdiska styrkorna.
Vali Nasr, professor i Mellanösternstudier vid Johns Hopkins University, skriver i Foreign Policy att Turkiets insteg i Syrien också kan växlas in till ökat inflytande i Libanon och Irak. Det är i så fall ytterligare ett bakslag för Iran som än mer tippar maktbalansen i närområdet till Turkiets fördel.
Den tendensen kan ha ännu större spridning, menar Vali Nasr. Turkiet och Iran har länge tävlat om inflytandet i såväl Mellanöstern som Kaukasus. Turkiet har alltid varit en stark uppbackare av Azerbajdzjan, som hösten 2023 erövrade enklaven Nagorno-Karabach från armenisk kontroll.
Även det var ett bakslag för Iran, som står Armenien nära. Det finns de i Teheran som befarar att det var ett steg i Erdogans strävan att återupprätta delar av det forna osmansk-turkiska imperiet, som behärskade stora delar av Mellanöstern och Kaukasus fram till början av 1900-talet.
Och nu har Syrien övergått från Irans och Rysslands intressesfär till Turkiets.
