Den israeliske premiärministern har sedan årtionden trånat efter att slå ut Irans kärnanläggningar, men hans krigsplaner har tidigare stoppats i sista stund – av USA:s presidenter eller av medlemmar i den israeliska regeringen.
Men nu såg Benjamin Netanyahu till slut ett bra tillfälle. I ett tal till nationen motiverade han operationen med att ”detta är ett avgörande ögonblick i Israels och judarnas historia” och att han beslutat att attackera för att hindra Iran från att bygga en kärnvapenarsenal som skulle utgöra ett dödligt hot mot staten Israel.
Han tillade att operationen kommer att pågå så länge det krävs: ”Den kan vara ett år, den kan vara några månader”.
Irans högste ledare ayatolla Ali Khamenei, som har bedyrat att landets kärnprogram enbart har fredliga syften, hotade med att ”Israel och dess amerikanska bundsförvant kommer att betala dyrt för det här”.
Ett omedelbart mål med Netanyahus angrepp var att avstyra en diplomatisk uppgörelse mellan Washington och Teheran om det iranska kärnenergiprogrammet. Det var tänkt att Donald Trumps särskilda sändebud Steve Witkoff nu på söndag skulle möta Irans utrikesminister Abbas Araghchi i Oman för en ny runda överläggningar.
På ett plan kan det se ut som om Netanyahu med sitt flyg- och robotangrepp har trotsat Trump. Samtidigt som israeliskt bombflyg attackerade omkring 100 mål i Iran skrev USA-presidenten på X: ”Vi står fast vid en diplomatisk lösning på den iranska kärnvapenfrågan”.
De orden lär inte ändra det faktum att Israels anfall under överskådlig tid innebär slutet för Trumps försök att få till ett avtal om Irans kärntekniska program.
Andra drivkrafter för Netanyahu är att han som efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen i Haag för krigsbrott i Gaza behöver ett nytt, större krig för omvärlden att fokusera på. Och att han på hemmaplan slåss för sin politiska överlevnad.
Det finns ett skäl till varför Israel har valt att gå till angrepp just nu: under det senaste året har hotet från Irans stödtrupper i regionen väsentligt decimerats. Den av Iran understödda Hizbollahmilisens militära förmåga, inte minst dess väldiga arsenal av robotar, ligger i spillror efter förra höstens israeliska bombningar och markoperationer i Libanon. Samtidigt har Hamas till stor del oskadliggjorts, till priset av mer än 50 000 döda palestinier och att Gaza har förvandlats till grus.
Den fråga många har ställt sig, huruvida Israel fick grönt ljus från USA för att gå till anfall, har inget större praktiskt intresse. Det är svårt att tänka sig motsatsen. Ingenting tyder på att Trump har försökt avråda Netanyahu från den militära operationen. Svaret blir mer uppenbart om man vänder på frågan: Skulle Netanyahu verkligen ha beordrat ett storanfall mot Iran om Trump sagt definitivt nej, och hotat med att dra in det avgörande militära biståndet till Israel?
Det är tydligt att Trumpadministrationen anstränger sig för att distansera sig från det israeliska angreppet, och markerar därmed att man inte vill gå med på Netanyahus önskan om att bli indraget i ett öppet krig mot Iran. Men det kan ändå ske om Iran angriper USA-mål. Utrikesminister Marco Rubio meddelade att ”USA är inte inblandat” i Israels anfall, men det lär inte ledarna i Teheran tro på.
Det råder ingen tvekan om att Vita huset hade informerats på förhand. Varför skulle annars USA av säkerhetsskäl hastigt ha evakuerat diplomatisk personal från Bagdad, Bahrain och Kuwait?
Det finns ett antal stora problem med att Israel väljer en militär lösning.
Ingen kan riktigt veta vart ett krig tar vägen, och att det i värsta fall kan spridas okontrollerat i regionen och bortom den.
Arabiska grannländer, främst Saudiarabien, lär knappast bli uppmuntrade att gå vidare med fler ”Abraham-avtal” om normalisering med Israel.
Till slut frågan om själva syftet med anfallet. Många experter påpekar att en attack som förstör nukleära anläggningar och dödar militära ledare och kärnteknikexperter kan ge kortsiktiga vinster, men inte eliminerar Irans kärnenergiprogram för all framtid.
Hossein Aryan vid exiliranska Radio Farda anser att inte ens maximal användning av militär makt på längre sikt löser krisen med Iran: ”Det kommer att lamslå Iran, orsaka betydande skador, men det kommer att få långtgående konsekvenser som kommer att påverka andra länder i regionen”.
Det är Netanyahus regering rimligen medveten om. Målet är därför kanske betydligt mer långtgående än Irans kärnenergianläggningar. Eran Etzion, tidigare vice chef för Israels nationella säkerhetsråd, skriver på X:
”Netanyahu har öppnat ett nytt kapitel i Mellanöstern, en era av krig mellan Israel och Iran. Ett krig där målet sägs vara att stoppa Irans kärnvapenprogram, men där det faktiska målet är den iranska regimens grundvalar”.
