Vid det här laget borde det stå klart att Ryssland inte kommer att gå med på någon fredslösning i Ukraina. Putin och hans närmaste medarbetare har slutat låtsas om att de är intresserade av något annat än total ukrainsk underkastelse.
Ändå är det oklart hur långt denna verklighet har trängt fram till dem som bestämmer politiken i Europa, och vilka praktiska följder det i så fall får. EU-ledarna har inte ändrat sin officiella formel om att stödja Ukrainas kamp för överlevnad ”så länge det krävs”. Det har under hela det storskaliga kriget betytt att västvärldens demokratier bistått regeringen i Kiev med pengar, politisk uppbackning och militärt stöd.
Men som krigströtta och frustrerade ukrainare ofta understryker: Västs stöd har varit lagom stort för att Ukraina inte ska förlora, men inte tillräckligt för att Ukraina ska kunna vinna.
Sedan Trump flyttade in i Vita huset är det få som räknar USA till vad som förr kallades för ”väst”. Här är snarare frågan hur mycket av Ukraina som Trump är redo att ge Putin i sin strävan efter fred till varje pris. USA-presidenten har under hela kriget stått på sin ryske kollegas sida, och det ändras inte av att Trump får anfall av otålighet när det visat sig att kriget inte är så lätt att få slut på.
Trump har inte omprövat sin grundsyn på Ryssland och kriget.
I söndags, efter krigets hittills mest dödsbringande ryska robot- och drönaranfall mot städer över hela Ukraina, skrev Trump att Putin, som han tror sig ha goda relationer med, har blivit GALEN: ”Han sänder raketer mot städer och dödar människor, det gillar jag inte alls”.
Plötsligt ifrågasatte han Putins fredsvilja och varnade för nya sanktioner mot Ryssland. Några dagar senare sade Trump att Putin ”leker med elden”. Men han kommenterade inte att Putin ignorerat hans gamla krav på en 30 dagars vapenvila.
Även om Trump har förstått att Kremls mål är att lägga under sig hela Ukraina agerar han inte från det faktum att det är Putin som är hindret för freden. Men han är mer tveksam. Enligt medieuppgifter ska Trump ha sagt till europeiska ledare att Putin inte vill avsluta kriget, eftersom han tror att han vinner det.
Så länge som Trumps reaktioner stannar vid ordmassor behöver Putin inte låta sig stressas.
Med Trumps ouppfyllda vallöfte om ett snabbt slut på kriget kan nästa steg bli att han drar sig ur medlingsförsöken och överlåter till de stridande parterna och Europa att reda ut konflikten. Det var han inne på senast i söndags, när han skrev: ”Det är Zelenskyjs, Putins och Bidens krig, inte Trumps”.
Även om Trump är oberäknelig behöver ledarna i Moskva inte oroa sig alltför mycket. De tror sig veta var de har honom. Det uttrycktes tydligt i en artikel av den Kreml närstående analytikern Fjodor Lukjanov, som i veckan skrev i tidningen Kommersant:
”Trump förenar sig gradvis med Rysslands föreslagna ramverk om en direkt dialog mellan Moskva och Kiev, med USA som skiljedomare och garant, främst för Ukrainas tillförlitlighet. Västeuropa är uteslutet från detta scenario, och ses inte som en neutral utan som en destruktiv aktör”.
Lukjanov konstaterar att den gemensamma fronten mellan Kiev, Bryssel och Washington, som samordnade trycket mot Moskva och satte villkoren för samtalen, inte längre existerar. Trump är ointresserad av det upplägget och prioriterar hur det ser ut före resultatet, vilket direkt gynnar Moskva.
Jublade Kreml för tidigt? Europa har visserligen ställts offside av Vita huset, men en insikt börjar få fäste att Putins krig blir långvarigt. Tysklands förbundskansler Friedrich Merz har förklarat att Putin ser varje förslag om vapenvila som ett utslag av svaghet, och att ”vi måste vara beredda på att detta krig kommer att vara längre än någon av oss skulle vilja eller kunna föreställa oss”.
De slutsatser som Merz drar är annorlunda än Trumps. Tyskland ska, tillsammans med Storbritannien och Frankrike, och möjligen även ett motvilligt USA, slopa begränsningarna för Ukraina att anfalla mål i Ryssland med långdistansrobotar. Merz har dock gett motstridiga besked i frågan om att förse Ukraina med avancerade tysk-svenska kryssningsrobotar av typen Taurus.
Denna omsvängning fick den ryske utrikesministern Sergej Lavrov att gå till våldsamt angrepp mot Tyskland och EU. De har, menar han, inte har lärt sig av historien, genom att de ”än en gång samlas under naziflaggan för att tillfoga Ryssland ett strategiskt nederlag”.
Europas åtgärder tyder på en insikt om att hotet från Ryssland kommer att finnas kvar långsiktigt, oavsett hur kriget i Ukraina slutar. Det finns bedömare som anser att ett slut på krigföringen i Ukraina ger Ryssland möjligheter att frigöra militära resurser som hotar Baltikum och andra länder i närområdet.
Traditionellt bryr sig inte Kreml om människoliv, inte heller om egna
Mer än tre års intensiva strider på marken och i luften har slitit hårt på Rysslands väpnade styrkor och på landets ekonomi. Det finns inga säkra uppgifter om förluster, men enligt ukrainska och västliga uppgifter har minst en halv miljon ryska soldater dödats eller skadats.
Traditionellt bryr sig inte Kreml om människoliv, inte heller om egna. Ryssland har under hela det fullskaliga kriget kunnat hålla omkring 600 000 man vid krigsfronten i Ukraina. Det har man gjort utan att behöva ta till en partiell mobilisering av det slag som genomfördes i september 2022 och som visade sig vara politiskt riskabel.
Försörjningen av manskap till den ryska krigsmakten har istället säkrats genom att den kvarlevan av den sovjetiska massarmén till stor del har förvandlats till en legoarmé. Det första steget togs med det privata Wagner-förbandet som Jevgenij Prigozjin ledde, innan han revolterade och därpå likviderades av Kreml sommaren 2023. Numera bygger den reguljära krigsmakten på vad experter kallar för ”dold mobilisering”: Män från straffkolonier och etniska minoriteter lockas med bonus på motsvarande 200.000 kronor och en rundhänt lön.
En stor del av Rysslands stridsvagnar är utslagna, men den ryska krigsindustrin har trappat upp produktionen, främst av tekniskt avancerade drönare. Den ryska ekonomin har satts på krigsfot. Under tiden fortsätter den ryska armén sakta erövra ukrainsk mark och lägga allt större delar av Ukraina i ruiner. Med hjälp av Iran, Kina och Nordkorea räknar Putin med att Ukrainas och västs motstånd till slut ska nötas ned. En rysk sommaroffensiv sägs vara på väg. Putin ger sken av att vilja förhandla, medan han obstruerar varje fredslösning.
Ska Putin få som han vill? Det avgörs till stor del av om EU och USA går från ord till handling.
