Att al-Sharaa skulle tas emot av Putin i Kreml skulle ha varit svårt att tänka sig för bara ett år sedan: Då stod al-Sharaa i spetsen för Hayat Tahrir al-Sham, den syriska grenen av islamiströrelsen al-Qaida, som i december 2024 skulle störta al-Assad. Diktatorn fann för gott att fly Damaskus till sin beskyddare Moskva.
Några år tidigare, då den ryska militären i samverkan med Iran och libanesiska Hizbollah deltog i det syriska inbördeskriget för att backa upp al-Assad, hade den ryske utrikesministern Sergej Lavrov förklarat att ”terroristernas näste måste förstöras”. Med det menade han den väpnade oppositionen mot al-Assad.
Även i väst var al-Sharaa terroriststämplad och USA hade utlyst en belöning på 10 miljoner dollar för den som kunde ge information som ledde till al-Sharaas gripande.
Men nu är al-Sharaas bakgrund som jihadist glömd, eller åtminstone sopad under mattan. Liksom den död och förstörelse som Putins krigföring åsamkat Syriens befolkning.
Efter förra årets nesliga bakslag är Moskva tvunget att gilla läget och agerar pragmatiskt för att rädda vad som räddas kan av Rysslands intressen i Syrien, inte minst de militära. Och Syriens nya ledning, som hittills har haft Turkiet som främsta sponsor och är utsatt för militärt tryck från Israel och inblandning från Iran, har behov av att skaffa sig allierade på flera håll.
Efter al-Assad-regimens kollaps drogs den ryska militären i Syrien tillbaka till marinbasen Tartus och flygbasen Hmeimim utanför Latakia, båda vid Medelhavskusten. Då såg det ut som om den nya regeringen i Damaskus skulle tvinga Putin att dra bort all militär från Syrien. I Kreml såg man det som ett hårt slag mot Moskvas strategiska intressen i Medelhavsområdet och Nordafrika. Satellitbilder visade hur Ryssland redan kort efter maktskiftet inlett en evakuering av sin militära personal och utrustning från de två baserna i Syrien.
Ett alltför stort närmande till Moskva har också sina risker.
Men redan någon månad senare började relationerna mellan Moskva och de nya ledarna i Damaskus tina upp. Den nya syriska försvarsministern antydde öppenhet för att låta ryssarna behålla sina militärbaser i landet.
Båda parter har intresse av en dialog. I Moskva sade al-Sharaa till Putin att han vill ”återupprätta och omdefiniera” Syriens relationer med Ryssland. Det är en känslig balansgång, eftersom miljoner syrier inte har glömt att de har fått sina liv förstörda av de skoningslösa ryska bombningarna.
Därför måste Putins ord till al-Sharaa, att ”Ryssland och Syrien alltid har haft vänskapliga förbindelser”, låta egendomligt i många syriers öron.
Men Syrien behöver hjälp med att skaffa krigsmateriel, sedan Israel slagit ut större delen av landets pansar, luftvärn och stridsflyg. Dessutom har landet stort behov av hjälp med återuppbyggnad. Miljoner syrier som flytt landet väntas återvända, och många hem är förstörda. Samtidigt har den ryska regeringen fortsatt att förse Syrien med olja och vete.
Ett alltför stort närmande till Moskva har också sina risker. EU vill att den ryska militära närvaron i Syrien avslutas. Däremot finns det bedömare som anser att Israel gärna ser att ryssarna behåller sina baser för att inte Turkiets inflytande över Syrien ska växa sig för starkt.
I gengäld bryr sig inte Ryssland längre så mycket om vem som styr i Damaskus, bara man får det viktigaste: fortsatt tillträde till baserna vid Medelhavet. Före al-Sharaas besök hos Putin reste en syrisk militärdelegation till Moskva och dryftade inköp av avancerade vapen – luftvärnssystem, pansarfordon och drönare.
På en punkt lär al-Sharaa och Putin inte bli överens. Den syriska regeringen vill ställa al-Assad inför rätta för krigsförbrytelser – som massavrättningar, tortyr och kemisk krigföring – mot det syriska folket. Enligt uppgift ska al-Sharaa ha begärt att Putin utlämnar al-Assad, som har levt i exil i Moskva sedan december 2024. Men det är otänkbart, vilket al-Sharaa också måste vara medveten om.
Läs mer:
Syriens indirekta val ett första steg på vägen mot demokrati
Hoppfullt i Syrien efter slopade sanktioner: ”Dags att leva”
