Vid början av det gångna året, då Trump återkom till Vita huset, förstod de flesta att världen befinner sig i snabb omvandling. Den gamla ordningen vi har vant oss vid, med ett USA som för det mesta står bakom sina allierade, kommer inte tillbaka.
Denna utveckling, med ett allt mer självsäkert Kina och ett tvehågset Europa, kommer att prägla också 2026.
Annars är det ett riskfyllt uppdrag att blicka framåt mot det kommande årets världspolitik. Det är inte ovanligt att man får ångra sina ord, särskilt när olika förutsägelser inte slår in. Ofta beror de bristfälliga prognoserna på förutfattade meningar, fördomar eller politiska skygglappar.
En del prognosmakare vill helt enkelt att verkligheten ska vara på ett visst sätt.
En del prognosmakare vill helt enkelt att verkligheten ska vara på ett visst sätt
Någon, möjligen Winston Churchill, lär ha sagt att en god diplomat bör tänka efter två gånger innan han säger – ingenting.
Det rådet borde fler följa.
Ibland visar sig profetior bli särskilt pinsamma. Paradexemplet är ett uttalande som president Joe Bidens nationella säkerhetsrådgivare Jake Sullivan gjorde den 29 september 2023. Det var vid en tid då USA och de flesta ledare – även i arabvärlden – verkade vara bekväma med att Palestinafrågan var glömd, utan att det kostade dem någonting politiskt.
I denna optimistiska anda förklarade Sullivan: ”Mellanösternregionen är lugnare i dag än den har varit på två årtionden.”
Åtta dagar senare, den 7 oktober, utförde terrorgruppen Hamas sin mordiska räd in i södra Israel, den värsta massakern på judar sedan Förintelsen. Det blev starten på kriget i Gaza, som i sin tur blev det blodigaste i Mellanöstern på flera årtionden.
Än mer genant är att titta tillbaka på en del spådomar kort före Rysslands storskaliga invasionskrig mot Ukraina. Så sent som den 23 februari 2022 publicerades debattinlägg där de som varnade för ett nära förestående ryskt anfall kallades för ”medlöpare till USA” och ”krigshetsare”.
De orden åldrades inte väl. Redan nästa morgon, den 24 februari, höll Putin ett tv-tal till nationen där han meddelade att han gett order om en ”speciell militär operation” mot Ukraina.
Det visade sig att de som varnat för ett ryskt anfall – och som av en del debattörer kallades ”USA:s trogna medlöpare som piskat upp stämningen” – varit rätt ute. Ryssland hade startat ett nytt kolonialkrig, den största och blodigaste väpnade konflikten i Europa sedan 1945.
Det tillhör inte vanligheterna att någon vill erkänna sina felaktiga förutsägelser. En som har gjort det är Harvardprofessorn Stephen Walt, som redan två månader in på det nya året, i en kolumn i Foreign Policy, gjorde avbön för vad han hade missat att förutse.
På några punkter träffade han rätt, som att Trump skulle fortsätta Joe Bidens villkorslösa stöd till Israel. Och att han skulle bli tuffare mot Nato och försöka få till ett fredsavtal i Ukraina. Men i stort sett trodde inte Stephen Walt att Trumps återkomst till Vita huset skulle förändra särskilt mycket av USA:s utrikespolitik.
”Det lät ganska dumt”, medgav han i efterhand. Han erkände också att han underskattat Trumps fientlighet mot USA:s demokratiska allierade och entusiastiska omfamning av nationalister och extrema högerkrafter runt om i världen. Inte heller, skrev Walt, hade han väntat sig att Trump så konsekvent skulle ställa sig på Putins sida och dessutom beskylla Ukraina för att ha startat kriget.
Eftersom det är vanskligt att komma med säkra förutsägelser inför det kommande året håller jag mig till att resonera kring några tendenser i världen.
Den auktoritära utvecklingen är tydlig, och inte minst i USA kommer den att förstärkas:
Inrikespolitiskt kan det sammanfattas med slagordet ”Make America White Again”. USA ska bli alltmer etniskt vitt och kristet, dels genom massdeportation av mörkhyade, dels genom ett stopp för invandring från vad Trump betecknar som ”shithole countries”.
Utrikespolitiskt fortsätter Trump att i Putins anda riva upp den regelstyrda världsordningen, som bland annat baseras på principen att gränser inte får ändras med våld. Ett exempel på det är Trumps planer på att göra Grönland till en del av USA.
Det är en utveckling som ritas upp i Trumps nyligen publicerade nationella säkerhetsstrategi, och som Anne Applebaum har kallat för ”det längsta självmordsbrevet i amerikansk historia”.
Den starkes rätt ska gälla. Den tidigare USA-dominerade ”enpoliga” ordningen blir ”mångpolig”. Några stormakter – ett alltmer auktoritärt styrt USA, diktaturen Kina och despotin Ryssland – delar upp världen mellan sig i intressesfärer.
Det sker samtidigt som USA vänder ryggen till Europa och den traditionella transatlantiska länken därmed är på väg att tyna bort. Eller snarare har den fått en ny innebörd: Trump och hans anhängare i Maga-rörelsen knyter allt närmare band till Europas högerextremister och Putinanhängare. Den populistiska högern i Ungern, Storbritannien, Tyskland och Frankrike, som sedan länge backas upp av Kreml, kommer nu att få ökade resurser med dollarinjektioner från miljardärerna kring Trump.
Demokratierna i Europa får en galgenfrist eftersom 2026 inte är något supervalår. I de största länderna i Europa, som alla har svaga regeringar med svagt opinionsstöd, dröjer det förmodligen innan de ”liberala” regeringarna kan fällas.
● Frankrikes presidentval inträffar våren 2027, och då har högernationalistiska Marine Le Pen eller hennes kronprins Jordan Bardella stora möjligheter att vinna.
● Polen går till parlamentsval hösten 2027. Högerradikala nationalistpartier ökar nu i opinionsmätningarna och om det står sig talar allt för att de kan hamna i regeringsställning.
● Två år senare, våren 2029, har Tyskland val till förbundsdagen. Där är AFD, ett parti med kopplingar till såväl Moskva som nynazistiska grupper, största parti i flera opinionsmätningar.
● Även i Storbritannien är det parlamentsval 2029, och där leder Brexit-arkitekten Nigel Farages EU-fientliga parti Reform UK i mätningarna.
Några viktiga val blir det ändå under det kommande året:
● I Ungern är det parlamentsval i april, där Viktor Orbáns regeringsparti Fidesz, nära allierat med både Trump och Putin, har hamnat på efterkälken mot oppositionspartiet Tisza. Orbán kan förlora makten efter 15 års maktinnehav.
● I USA är det mellanårsval i november, där en förlust för Republikanerna i kongressens representanthus kan försvåra för Trump att styra landet enväldigt.
● I Sverige avgör riksdagsvalet i september om ett högernationalistiskt parti kommer i regeringsställning i ytterligare ett land.
Bilden är alltså inte entydig, men tendensen är ändå att Europas högernationalister blir allt starkare
Bilden är alltså inte entydig, men tendensen är ändå att Europas högernationalister blir allt starkare. Samtidigt anpassar sig mitten- och vänsterpartierna till populisternas migrations- och klimatpolitik. Det ökar inte förutsättningarna för att EU talar med en enig röst. Svårigheten med att få till en finansiering av stödet till Ukraina har visat att sprickorna i Europa snarast ökar.
Kommer det storskaliga ryska kriget i Ukraina att avslutas under 2026? I februari går kriget in på sitt femte år och har redan pågått längre än Sovjets deltagande i andra världskriget.
Putin visar inga tecken på att han skulle vara redo att backa från sina krav på ukrainsk underkastelse. Med stöd från Iran, Nordkorea och Kina, och indirekt från Trump, kan han fortsätta ett bra tag till. Men ukrainarna har ingen avsikt att ge upp sin dyrköpta frihet.
Trump har förvisso spelat en roll i att det är uppehåll i massdödandet i Gaza. Men ännu dödas och lider palestinier. Och det är ingen vågad gissning att Israels annektering av Gaza blir alltmer permanent under det kommande året.
Läs fler texter av Michael Winiarski















