Saydnaya-fängelset utanför Damaskus byggdes 1987 och har beskrivits av Amnesty International som ”ett mänskligt slakthus”. Enligt människorättsgrupper spärrades tiotusentals människor in enbart i detta fängelse, där otaliga av dem torterades, berövades mat och dryck och avrättades.
Det systematiska och industriellt organiserade terrorväldet i Syrien existerade därmed under lång tid före inbördeskriget som inleddes 2011. Men mängden offer ökade efter det folkliga upprorets start.
Enligt Human Rights Data Analysis Group, en oberoende organisation som analyserar människorättsbrott, dödades minst 17 723 människor i den syriska regimens förvar från mars 2011 till december 2015. Siffror från de följande åren finns inte tillgängliga, men det finns all anledning att förmoda att dödandet fortsatte.
Det syriska fängelse- och tortyrkomplexet, som var en central del av Hafez al-Assads och därefter sonen Bashar al-Assads våldsmakt, är av gammalt datum. Det började sättas upp efter andra världskriget med bistånd av tyskar, inspirerat av Tredje riket.
Den främste konsulten i uppbyggnaden av terrormaskineriet i Syrien hette Alois Brunner, en nazitysk SS-officer som var efterlyst för krigsförbrytelser under andra världskriget. Brunner hade varit en nära medarbetare till SS-Obersturmbannführer Adolf Eichmann, som organiserade deportationen av Europas judar till tyska förintelseläger i det ockuperade östra Europa.
Eichmann hade flytt till Argentina efter andra världskriget. Men 1960 greps han av israeliska agenter, fördes till Israel, ställdes inför rätta för folkmord och dömdes till döden genom hängning.
Alois Brunner, som anklagades för att ha skickat 128 500 judar från Österrike, Grekland, Slovakien och Frankrike till dödslägren, kom däremot undan nazijägarna. Direkt efter kriget höll han sig undan i Tyskland under falsk identitet. 1954 dömdes han i sin frånvaro till döden av en domstol i Frankrike för brott mot mänskligheten.
Vid det laget hade Brunner tagit sin tillflykt till Egypten och därefter till Syrien. Där gavs han beskydd av regimen i Damaskus och arbetade som vapenhandlare under olika täcknamn, däribland Georg Fischer.
Han blev också rådgivare till regimen som använde hans specialistkunskaper för att bygga upp landets säkerhetstjänst och fängelser.
Ett skäl till att de syriska ledarna rekryterade nazister och SS-män för att bygga upp sin säkerhetsapparat var att staten Israel var på väg att grundas 1948, något regimen i Damaskus ville förhindra.
Brunner var långt ifrån den enda nazistiska krigsförbrytaren som fick en fristad i Syrien. En annan var österrikaren Franz Stangl, som varit kommendant för förintelselägren Sobibór och Treblinka. Vid andra världskrigets slut flydde Stangl till Syrien och sedan vidare till Brasilien. 1967 lyckades nazijägaren Simon Wiesenthal spåra upp Stangl, som utlämnades till Västtyskland och ställdes inför rätta för folkmord på drygt 900 000 människor.
På 1960- och 1970-talen vände sig den syriska regimen, nu allierad med Sovjetunionen, åt ett nytt håll: Det blev DDR:s (den sovjetockuperade östra delen av Tyskland) tur att hjälpa ledarna i Damaskus. Syriska säkerhetsagenter besökte regelbundet sina kollegor i Stasi i Östberlin, där de fick utrustning och instruktioner i spionage-metoder och ”förhörsteknik”.
Amnesty International kunde på 1980-talet dokumentera 35 olika sätt på hur Syriens säkerhetstjänst systematiskt använde brutal tortyr mot fängslade oppositionella. Bland annat hölls fångar i överbefolkade celler, och de tvingades att våldta eller mörda varandra.
Till slut fick den israeliska underrättelsetjänsten Mossad upp ett spår i Damaskus. Brunner förlorade ett öga och några fingrar som en följd av brevbomber som Mossad hade skickat till honom.
Regimen i Damaskus vägrade att utlämna sin skyddsling, och Brunner fick avsluta sina dagar, det exakta dödsdatumet är oklart, utan att ställas till svars. Brunner hade fått en mäktig förtrogen i Hafez al-Assad, som 1966 utnämndes till försvarsminister och 1970 tog makten i en statskupp.
När Bashar al-Assad tog över efter sin far år 2000 tappade Brunner sin ställning. Men hans metoder, hämtade från Gestapo, SS och Stasi, fortsatte att tillämpas av Syriens säkerhetsapparat.
