Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det kommer motstridiga signaler från Washington och Teheran om hur och när – eller alls – de stridande parterna kan komma överens om att avsluta konflikten kring Persiska viken. På bordet ligger ett första förslag om att utsträcka den sköra vapenvilan med upp till 60 dagar och samtidigt öppna Hormuzsundet för trafik.
Detta första steg, benämnt ”memorandum of understanding”, innehåller en sorts vägkarta för en lösning av konflikten, men skjuter upp de mest känsliga tvistefrågorna till kommande förhandlingar.
Den första frågan gäller USA:s krav på en klar begränsning av Irans möjlighet att skaffa sig atomvapen. Där har Iran markerat en öppenhet att kompromissa. Men hur långt?
Ledarna i Teheran vägrar dock att gå med på två saker som ingick i Trumps ursprungliga argument för att anfalla Iran. Den ena är ett stopp för stödet till den libanesiska rörelsen Hizbollah och andra väpnade miliser i regionen. Den andra är en gräns för Irans arsenal av lång- och medeldistansmissiler.
I utkasten till ett ramavtal nämns av begripliga skäl inget om en ”regimförändring” i Teheran.
I utkasten till ett ramavtal nämns av begripliga skäl inget om en ”regimförändring” i Teheran. Däremot kräver Iran att en uppgörelse ska innefatta ett stopp för Israels krig i Libanon, som ur iranskt perspektiv är en del av den större konflikten i Mellanöstern. I så fall måste Trump få Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att gå med på en vapenvila och ett slut på ockupationen av södra Libanon.
Ett nytt avtal med Iran kommer att ge anledning att jämföra med den överenskommelse om att begränsa Irans kärnteknologiska aktivitet som dåvarande presidenten Obama förhandlade fram 2015. Då sågade Trump avtalet som ”ett av de värsta och ensidiga som USA någonsin slutit”.
Efter att Trump tillträdde som president första gången 2017 drog han ut USA ur avtalet. Sanktionerna mot Iran återinfördes och Vita huset inledde en ”maximalt tryck”-politik mot regimen.
Iran svarade med storskalig urananrikning, utan någon insyn från omvärlden.
Tio år senare är Trump tillbaka i Vita huset och har försökt tvinga Iran att ge efter med hjälp av ett illa genomtänkt och blodigt anfallskrig som gavs namnet ”Operation Epic Fury” (episkt ursinne). USA:s och Israels anfall kom just när Iran befann sig i förhandlingar med amerikanska företrädare om begränsningar i det iranska kärnteknologiprogrammet.
Förhandlingarna avbröts, men inte heller kriget gav något resultat, förutom ett för USA ovälkommet utfall. Iran fick plötsligt ett nytt trumfkort av Trump: kontroll över Hormuzsundet och därmed makt över världsekonomin.
Dan Shapiro, en tidigare USA-ambassadör i Israel, skrev på X: ”Iran har visat att de kan kontrollera sundet genom att attackera sina grannar och amerikanska baser i regionen och orsaka betydande skador”.
Alla kunde se att Trumps krig stärkt Irans ställning i regionen. Även om en stor del av regimens ledande politiker och militärer dödades av USA och Israel och landet åsamkades stor förstörelse sitter den islamistiska regimen kvar. Den nye högste ledaren Mojtaba Khamenei är förmodligen mindre hågad att göra eftergifter än hans mördade far, ayatolla Ali Khamenei. Dessutom har det islamiska revolutionsgardet ökat sitt inflytande.
USA befinner sig därmed inte bara på ruta ett, utan är i ett sämre läge än innan Trump startade kriget.
Många klassade snabbt Trumps krigsföretag som ett strategiskt bakslag och döpte raskt om det till ”Operation Epic Disaster” (episk katastrof).
I det som hittills har sipprat ut om innehållet i ramöverenskommelsen ingår stegvisa lättnader av sanktionerna mot Iran, och att Teheran åter får tillgång till ett antal miljarder frysta dollar. Iran lovar att inte skaffa kärnvapen (vilket man alltid har hävdat varit linjen). Hur en sådan garanti konkret ska utformas blir föremål för förhandlingar.
Trump skulle aldrig erkänna att han ångrar ett beslut.
Trump skulle aldrig erkänna att han ångrar ett beslut. Men han vill så snart som möjligt ta sig ur kriget. Det gör att han kommer att tvingas gå med på villkor som är långt ifrån vad han föreställde sig då USA och Israel anföll Iran.
Då var målet att decimera Irans försvarsförmåga, utplåna alla kärnteknologiska anläggningar och om möjligt också störta den islamiska republikens regering.
Ingenting av det har uppnåtts.
Följden är att Trump till slut inte har annat val än att sätta sin signatur på ett nytt avtal med Iran som inte kommer att vara ”bättre” än Obamas – för Trump – förhatliga avtal. Men oavsett avtalets innehåll kommer Trump att deklarera seger.
Ett Trump-avtal 2026:
Donald Trump har hävdat att ”maximalt tryck”, inklusive militärt anfall, ska få Iran att backa. Efter kriget som inleddes i slutet av februari är läget följande:
• Varken krig eller fred: Under överskådlig tid kommer det råda ett oklart tillstånd av mellan USA och Iran. I bästa fall blir det en steg-för-steg-lösning, som inleds med utsträckt vapenvila på 60 dagar.
• Ett utkast till ”memorandum of understanding” mellan USA och Iran innebär att Teheran inom en månad återställer all sjötrafik via Hormuzsundet och att Washington drar bort en del av sin militär och lyfter sjöblockaden.
Värt att notera är att Hormuzsundet aldrig skulle ha varit stängt utan att USA-Israel hade anfallit Iran.
•Kärnteknologin: Nästa steg, som kommer att pågå i månader, blir att förhandla om att Iran begränsar sitt nukleära program, till exempel genom att under en period pausa all upparbetning av uran. En knepig fråga blir hur kontrollen över det kan verifieras.
• Lättnader: I utbyte lyfts vissa av de ekonomiska sanktionerna och Iran tillåts att fritt sälja en del olja.
• Det höganrikade uranet: Oklart är vad som ska ske med de dryga 400 kg av uran nära kärnvapen-klass (anrikat till 60 procent) som är gömda någonstans i Iran. USA vill att det ska skickas ut ur landet, medan Iran säger nej. En möjlig mellanväg är uranet att späds ut och att FN:s atomenergiorgan IAEA tar hand om materialet.
• Ny anrikning: En olöst fråga är hur lång tid Iran ska förbjudas att anrika uran, det vill säga en ”solnedgångsparagraf”. Det har förekommit uppgifter om en period på 20 år.
• Robotar och proxygrupper: Ingenting sägs om Irans ballistiska robotar, och inte heller om Iranstödda miliser i Mellanöstern (som libanesiska Hizbollah och palestinska Hamas). Det är osäkert om ett stopp för Israels krigföring mot Hizbollah kommer att ingå i ett avtal.
• Krigsskador: En skillnad mot läget 2015 är att USA och Israel i det senaste kriget tillfogade Irans kärnanläggningar i Natanz, Fordow och Isfahan svåra skador, och att det för ögonblicket inte pågår någon urananrikning.
Foto: JGLIT
Obamas avtal från 2015
Barack Obama ägnade flera år åt en diplomatisk lösning på Irans förmodade planer på ett kärnvapen. USA signerade det året – tillsammans med Storbritannien, Kina, Ryssland, Frankrike plus Tyskland och EU – ett avtal med Iran som kallades för Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA).
• Första punkten i JCPOA var att Iran begränsar sina nukleära ambitioner, skär ner sin anrikningsgrad av uranet och tillåter internationella inspektörer från FN-organet IAEA att på plats övervaka kärnenergianläggningarna.
• Solnedgångsparagraf: Enligt avtalet skulle begränsningarna av Irans urananrikning gälla i 15 år.
• Sanktionerna: I gengäld lyftes en del av de utländska sanktionerna, och att Iran fick tillgång till miljarder frysta dollar.
• Robotar och proxygrupper: Avtalet gällde enbart kärnenergi, men inte ballistiska robotar och iranstödda miliser i Mellanöstern.
• ”Avtalet öppnade för kärnvapen”: Trump ansåg att Obamas avtal var ”en väg till kärnvapen” och att Iran skulle ha haft en massiv arsenal av atombomber för tre år sedan om han inte hade dragit USA ur JCPOA .
• ”Avtalet fungerade”: Experter anser att det var först efter att USA drog sig ur avtalet 2018 som Iran – som en reaktion på Trumps beslut – ökade sin anrikning av uran. JCPOA begränsade väsentligt Irans möjlighet att tillverka klyvbart material, dels genom ett tak för mängden av anrikat uran och dels genom en gräns för anrikningsgraden på 3,67 procent. Dessutom skulle Iran demontera två tredjedelar av de centrifuger som anrikar uran.
• ”Break out-tiden”: En stor del av expertisen bedömer att Trumps skrotning av JCPOA snarast förde Iran närmare att ha kärnvapen än längre ifrån det. Enligt Center for Arms Control and Non-Proliferation förkortade Trumps beslut den tid Iran skulle behöva för att producera uran av vapenkvalitet som sedan skulle kunna användas till en bomb. Från 12 månader under JCPOA:s existens till några veckor efter att avtalet sades upp.
Foto: Pete Marovich
Läs mer:
Uppgifter: USA och Iran överens om avtal
Trump: Avtal med i Iran ”i stort sett” färdigförhandlat
